Kolumnen För att motverka klyftorna som blir så tydliga under den pågående krisen behövs inget mindre än en revolution av arbetsmiljölagstiftningen, spår Ulrika Kärnborg.
Varje lunchrast går jag ut på en igenväxt mosse som tillhör Nackareservatet.
Där vid sjön hittar jag min hemarbetande granne. Han har hunden med sig, sitter och äter en ostmacka, allt med tallskogen som fond. Lite pinsamt berörda hälsar vi på varandra och synar varandras mer eller mindre slarvigt ihopsatta fritidsmunderingar.
Varför är vi plötsligt så genererade?
Efter samtal med en skara vänner, som befinner sig i väldigt skiftande livssituationer och drabbats helt olika av covid-19, drar jag slutsatsen att krisen får oss att känna oss som smitare.
De lägre tjänstemännen, mer eller mindre utestängda från arbetsplatserna, vittnar om icke-schemalagda picknickluncher med livspartnern och spontana träningspass på arbetstid. Sjuksköterskor och lärare som måste vara på jobbet, berättar att de ibland tänkt på att sjukskriva sig för att slippa bli smittade.
Mer komiskt är det med cheferna, som skamset berättar om att de inte smiter från utan till arbetsplatsen. I smyg, när ingen av de anställda märker det, slinker de förbi säkerhetskontrollerna och in på tjänsterummen. När jag frågar varför, säger de att de längtar efter småpratet vid kaffemaskinen och den glada stämningen vid måndagsmötena.
Corona har satt oss i ett pausläge, vilket har frigjort en rad tankar om hur vår värld post-covid ska se ut. Rör vi oss kanske redan mot en mer uppgiftsbaserad arbetsstyrning, där vi utgår från vad som behöver uträttas istället för hur många timmar som ska läggas på arbete? Måhända ser vi slutet för industrialismens arbetsgivarkontroll och simultana övervakning?
För medan vi skyggt umgås i skogen, planerar andra för våra liv post-corona.
Jag blir därför nyfiken på beskedet att Dagens Industri-gruppen och Bonnier News, liksom Google, Apple och andra tech-jättar, har startat parallella utredningar för att undersöka möjligheten till utökat distansarbete även efter krisen.
Nyhetsbranschens beslut är särskilt intressant därför detta är en verksamhet som till skillnad från andra inte har gått ned på lågvarv. Utvecklingen i den kan därför bli vägledande även för andra.
Tanken är eventuellt övergå till funktionsbaserade arbetsplatser med färre arbetsstationer än medarbetare. Vilket, med tanke på de skyhöga kontorshyrorna, måste innebära rejäla kostnadslättnader för arbetsgivarna. Och tydligen även fördelar för arbetstagarna.
För även om försök redan misslyckats på en rad arbetsplatser, finns, enligt tidningen Journalisten, undersökningar som visar att svenska arbetstagare ser positivt på distansarbete. Lättnaden över att slippa ekorrhjulets tjatiga resor, middagshandlingar och ändlösa möten, verkar väga tyngre än upplevelsen av social isolering.
Frågan är hur länge det håller innan hemmiljöns brister blir övermäktiga och stressen återigen tar över. Folkhälsomyndigheten har ju redan gått ut och varnat för att det ökade hemarbetet kan leda till ökad psykisk ohälsa. I en artikel på DN Debatt påminner företrädare för två intresseorganisationer om att även personer med funktionsvariation möter svåra utmaningar när hemmet blir deras arbetsplats.
Aldrig har väl skillnaden mellan anställdas olika villkor varit så stor. Status och ställning handlar inte längre bara om storleken på lönen och tjänstebilen. Numera påverkas kvaliteten på arbetsinsatsen även av hur man har det hemma: kontorsslavens etta i Södertälje inte lika inspirerande som chefens Täbyvilla eller pittoreska sommarhus. Pool och fina köksinredningar stimulerar när man måste fixa lunch och träningspass själv; närheten till lummiga trädgårdar och gröna strövområden, som mitt eget i Nacka, berikar arbetspauserna. För dem högt upp på karriärstegen blir det en win-win: både lyxigt distansarbete och mysig kvalitetstid på arbetsplatsen. För dem på golvet hårdnar villkoren.
Jag tänker på hemindustrin under 15- och 1600-talet då människor arbetade i bostaden med lånade verktyg och levererade varor till handelsmän mot kontant betalning – ett slags motsvarighet hittar vi i vår tids telefonsupporttjänster, som också sker på entreprenad av folk som sitter i sina hem.
På kopparsticken från äldre, ondare tider ser man kvinnor och barn hukande över handarbeten i oljelampornas flackande sken. Det var ett system där arbetsgivarna saknade möjlighet att kontrollera arbetskraften. Men det var också ett system utan rättigheter eller social säkerhet; en ordning som möjliggjorde exploatering i dess grymmaste form.
För att motverka klyftorna som blir så tydliga under den pågående krisen behövs inget mindre än en revolution av arbetsmiljölagstiftningen. Tänk er löntagare som kräver att arbetsgivaren utrustar deras hem med all den komfort som arbetsplatsen tidigare kunde tillhandahålla. Tänk er espressomaskiner, träningscyklar, gymkort, krukväxter – och schemalagda inspirationsluncher på krogen.
Låter det som en saga? Ja, men om framtidens personalminimalistiska företag ska bli attraktiva för arbetstagarna, måste sagan bli verklighet.
Ulrika Kärnborg
Fristående kolumnist
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
