Krönika Sociala medier liknas oftast vid ett torg. Men köpcentret är en bättre metafor. Och där försvann yttrandefriheten för länge sedan, skriver Jonas Nordling.
De sociala mediejättarnas nyväckta intresse för innehållet på deras plattformar har skakat om många i åsiktsbranschen. Under måndagen var det Sverigedemokraternas tur att ondgöra sig över detta i en stort uppslagen text på DNs debattsida.
Under rubriken Techjättarna kan inte tillåtas styra svensk politisk debatt så radar partiets ledande företrädare upp flera maximer. Som att Algoritmer ska inte diskriminera politiska ståndpunkter. Det låter bra, men jag kan tyvärr meddela att detta sker sedan länge och mycket talar för att det inte varit SDs retorik som missgynnats hittills.
Kravet om att Företag som felaktigt modererar innehåll bör kunna åläggas med vite, kan också låta bra. Men samma resonemang gentemot en svensk utgivare (som också modererar innehåll) skulle faktiskt innebära att vi avskaffar pressfriheten som vi känner den.
Ovanstående punkter är dock förstås inga omedvetna felslag utan röjer en klar konfliktlinje i den politiska debatten. Vilket är bra för oss som gillar öppna kort.
Det som retar mig mest är dock den retorik som även många från annan ideologisk bas fulanvänder, nämligen myten om torget:
Gamla tiders arbetarrörelser hade nog inte velat höra ”bygg ditt eget torg” när de kampanjade för arbetares villkor eller allmän och lika rösträtt.
Bortsett från att det var ungefär så det gick till, Folkets hus skapades just på grund av sådant förtryck och konsumentkooperationen uppstod som effekt när marknadsaktörer försökte strypa folkviljan, så är själva bilden av de sociala medierna som en motsvarighet till forna tiders torg också så fel.
Det är inte bara Sverigedemokrater som blir utjagade ur köpcentret om de höjer rösten
De sociala medierna är motsvarigheten till våra köpcentrum, inte till ett torg. Det är kommersiella miljöer som är skapade för att ge dig välbehag och upplevelser, Och i dessa shoppinglador har yttrandefriheten varit bannlyst sedan länge. Det är inte bara sverigedemokrater som blir utjagade ur köpcentret om de höjer rösten, det blir alla som vill hålla ett tal eller sprida ett ideologiskt budskap. Att yttrandefriheten inskränkts på dessa ytor av kommersiella intressen har varit ett problem sedan länge. Det är kanske den handsken från näringslivet som SD ska plocka upp och utmana?
Det finns för övrigt ett mycket aktuellt exempel som också visar att dessa gallerior tjänar bättre som metafor än torget. I samband med de skärpta pandemirestriktionerna härförledes ålades varje butik i Sverige att tydligare begränsa antalet kunder. I samma veva såg jag flera representanter för köpcentrum förklara vilket ansvar som varje enskild butiksinnehavare hade. Att galleriorna själva hade något övergripande ansvar över hur många som totalt sett rör sig inne i centret verkade inte lika självklart. Det var som om restriktionerna plötsligt inte gällde köpcentrumen, bara deras hyresgäster.
Precis som de sociala mediejättar som länge tycktes tro att det räckte med att ge brukarna regler, inte att de själva skulle tvingas ta ett ansvar. Och som nu står där likt köpladornas ägare och ber ordningsvakter slänga ut den som vill höja rösten.
Och det är därför det antagligen måste byggas nya Folkets hus, och kanske till och med skapas en ny konsumentkoooperation, på nätet för att fridlysa det fria ordet. För det är precis så gamla tiders arbetsrörelser hade gjort. SD har rätt i att pionjärerna inte hade gillat det, varken då som nu. Men de privata intressen som då styrde platsen för det offentliga samtalet försvann aldrig. De bytte bara namn till Facebook och Google. Nätets främsta köpcenter.
Och August Palm hade aldrig fått prata i en svensk galleria.
Jonas Nordling är chefredaktör och utgivare för Dagens Arena
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
