Slå samman C och L

Debatt Den politiska mitten har smält ned och sedan splittrats. 

Ett gyllene tillfälle har infunnit sig. Alltför bra för att försummas.

Sverige har alltmer frusit fast i blockpolitiken. Socialdemokraternas Göran Persson gjorde försök att gå över partigränser med Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Men det var mest för att befästa det egna maktinnehavet. Samarbetssträvan rann därför ut i sanden.

Sedan fyrpartiregeringen Reinfeldt tog över 2006 har det i stort sett rått blockpolitik, höger mot vänster. Januariöverenskommelsen 2019 (mellan S, Mp, C och L) var ett djärvt försök att bryta blocken men sjönk genom högerpartiernas, främst Kristdemokraternas torpeder.

Sedan dess råder förstelning, dock med en stor förändring: Sverigedemokraterna har gjorts rumsrena och fått stort inflytande.

Den en gång så viktiga mitten har smält ned och därtill splittrats. Centern står kvar som självständigt parti, Liberalerna har underordnat sig M och SD.

Nu har revolter i både Centern och Liberalerna skapat ett helt nytt läge.

Nya ledningar

Från midsommar har de gamla två mittenpartierna nya ledningar. Centern har redan valt Anna-Karin Hatt, Liberalerna har ännu inte bestämt sig.

Vill de fortsätta i samma hjulspår som hittills?  Inget av partierna har haft framgångar på länge. Nya partiledare skulle kunna befria sig från sina föregångares hållningar, tänka nytt – och överraska väljarna med att skapa en ny kraft.

Alltså slå samman C och L!

Det skulle kunna gå till så här:

Centern för sin del ger upp sin nyliberala ekonomiska politik och sin friskolevurm. Anna-Karin Hatt är knappast nyliberal, hon är skolad i jordbrukarrörelsens sammanjämkningar, kompromisser och pragmatism.

Centern breddar sig från att vara ett intresseparti till att bli ett parti för småskalighet, småkommuner och nationell skatterättvisa.

Sveriges nya säkerhetspolitiska utsatthet spelar Centern i händerna. Alltfler har börjat inse att livsmedelsförsörjningen inte klaras med import och ”just in time”.

De skadskjutna Liberalerna då? De skulle kunna förstärka sin skolpolitik, få skolorna statliga mot att garantera likvärdig skola i hela landet.

Liberalernas gamla motstånd mot stöd till jordbruk kan överges. Partiets starka intresse för försvarspolitik gör detta lättare.

Partiets motstånd mot varje höjning av skattesatserna borde också kunna dämpas – hänsynen till försvaret kräver detta.

Därtill borde självbevarelsedriften leda till att man skrotar det ensidiga stödet för kärnkraften. Och återgår till den någorlunda ambitiösa mångsidiga energipolitiken och naturvårdsambitionen från förr.

Sveriges rikaste parti

Detta förutsätter förstås att Sveriges mest misslyckade miljöminister någonsin, Romina Pourmokhtari, inte väljs till ny partiledare.

Simsalabim! Nej, stora problem återstår. Skilda partikulturer, helt olika organisationsformer och gamla motsättningar …

Ett särskilt argument emot en sammanslagning som en del centerpartister för fram är pengarna. Centern är Sveriges rikaste parti, Liberalerna ett av de fattigaste. Jaså, nu vill L på ett listigt sätt skaffa sig tillgång till vår centerkassa, säger kritikerna inom C.

Men detta problem borde kunna lösas om viljan finns. Centern borde kunna överföra sina miljarder till en särskild egen stiftelse för till exempel utveckling av glesbygd, entreprenörskap och lokal sammanhållning. Det skulle skapa profil och kunna genomföras utan direkt koppling till partipolitiken.

Allt detta är kanske en dröm från en socialliberal som vill motverka högerns ojämlikhet och en ökande populism. Och som vill se en social förändringskraft men ändå bromsa Socialdemokraternas tendens till centralism och kontroll.

Olof Kleberg, tidigare chefredaktör på socialliberala Västerbottens-Kuriren