debatt Liljestrands politik bygger på en enorm övertro på privata stöd, skriver Ola Bo Larsson och Ellis Wohlner.
I mandatperiodens sista skälvande månader kom den, utredningen vars förslag ska öka den privata finansieringen av svenskt kulturliv.
Utredaren Karin Forseke föreslår bland annat skatteavdrag för den som ger en miljon eller mer till kulturverksamhet. Staten ska även skjuta till en miljard som ska användas för att ”matcha” privata donationer med en fjärdedel av de privata pengar som doneras.
Förslaget att ge skattelättnader går i linje med vad bland andra Antonia Ax:son Johnson, Stefan Persson och Jacob Wallenberg nyligen föreslagit på DN debatt.
Bortser från riskerna
Det kan vara en väg att gå, att ge skattelättnader för de som sponsrar kulturarbetare och kulturverksamheter. På samma sätt som den sortens avdrag redan i dag kan göras för stöd till vissa former av social hjälpverksamhet eller vetenskaplig forskning.
Men den politik kulturminister Parisa Liljestrand företräder präglas av en enorm övertro på vad privata donationer kan göra för kulturlivet.
Och den bortser helt ifrån de risker det kan medföra.
För det första är det trots allt ganska få i Sverige som står redo att lägga in stora summor privata pengar till kulturverksamheter. Alla som försökt få stöd från någon av landets miljardärer eller stiftelser med uppdrag att stötta ideell sektor eller kultur vet att kön utanför deras kontor är lång. Alla aktörer söker sig till samma personer, ett litet fåtal givare, som därmed måste säga nej till nästan allt.
Utredaren räknar med att de privata donationerna ska öka från dagens cirka 750 miljoner till omkring fyra miljarder per år. Det är en prognos som bygger mer på önsketänkande än realism.
Miljardärerna står inte på kö
För det andra visar erfarenheten att privata pengar oftast går till stora, väl synliga projekt, som kan ge uppmärksamhet även åt den som bidrar med pengar. När Kungliga Operan i Stockholm skulle renoveras pytsade flera av landets miljardärer in 100 miljoner var, vilket ändå bara var några få procent av den totala kostnaden, som staten tar.
Men det är inte där, utan ute i kulturlivets kapillärer, som förutsättningarna för de stora institutionernas verksamhet grundläggs.
Och när kulturhuset eller teaterscenen eller konsertlokalen i valfri avfolkningsort i Sverige behöver renoveras står miljardärerna inte direkt på kö.
Det finns säkert en viss potential även för mindre kulturverksamheter runtom i landet, men de stöd som nu ska omfattas av skattelättnader måste alltså uppgå till minst en miljon kronor och 99 procent av alla verksamheter kommer därmed inte att kunna tal del av förändringen.
Omfattande privat finansiering ökar också risken för att kulturlivet blir mindre fritt och för att besluten över stöden flyttar från demokratiska församlingar till miljardärerna.
Försöker skyla över neddragningarna
Det handlar om vilka verksamheter som får stöd. Privata pengar är nästan alltid en del av transaktion. Den som ger vill ofta ha något tillbaka i form av goodwill, synlighet och i vissa fall även affärsmöjligheter. Den verksamhet som inte kan ge något tillbaka kommer därmed att bli utan stöd.
Och därmed finns också ett större intresse från sponsorernas sida att påverka innehållet när de väl börjat ge pengar.
I USA har privata donationer länge varit avgörande för många stora kulturinstitutioner och även om det för många av dem inneburit goda finanser finns det också gott om exempel på att det inkräktat på den konstnärliga friheten. Redan på 1970-talet lämnade den internationellt kände svenske dirigenten Sixten Ehrling sin post som dirigent för Detroit Symphony Orchestra för att han inte gillade att vara bunden av sponsrings- och representationskulturen.
Det finns problem även med offentliga stöd, men inom politiken finns i alla fall en etablerad och viktig princip om att hålla armlängds avstånd. Att ge de kulturverksamma frihet.
Det som i praktiken händer nu är att kulturministern försöker skyla över det faktum att kulturen under de senaste åren fått dramatiska nedskärningar. I budgeten för 2026 ligger kulturens andel på rekordlåga 0,62 procent. Den lägsta nivån på 26 år. En trend som hållit i sig sedan Tidöregeringens första budget.
Mindre fritt
Här tycks även de som står redo at bidra med privata donationer vara kritiska. I sin artikel på DN debatt skriver de:
”Vi vill att gåvor och sponsring ska ses som ett tillägg till den offentliga finansieringen. Ingen privat givare vill täcka upp för verksamhet om det offentliga svarar med att backa undan.”
Men det är just vad det offentliga just nu gör.
Backar undan.
Och öppnar för ett mindre fritt kulturliv.
Det är en utveckling som inte kommer gynna kulturen och det kommer inte gynna Sverige, varken på kort eller lång sikt.
Ola Bo Larsson, kulturpolitiskt ansvarig Tankesmedjan Arena
Ellis Wohlner, pensionär, tidigare inom försäkringsbranschen
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
