Ska Liberalerna göra en ”Hatt” och välja ett säkert kort? I vilket fall är det svårt att tänka sig en sammanslagning med Centern.
Det har varit lite rörigt i de gamla mittenpartierna Centerpartiet och Liberalerna den senaste tiden. Mer trubbel än jubel, mer krishantering än vind i seglen.
Stödet i opinionen har slått nya rekord i bottennoteringar.
Men nu har några liberaler, bland andra de tidigare partiledarna Bengt Westerberg och Maria Leissner, i en debattartikel i Dagens Nyheter aktualiserat en gammal idé, nämligen att de två partierna bör göra gemensam sak och slås ihop. Kan en fusion rädda den utrotningshotade arten ”liberalismus socialis”?
Saken har varit på tapeten tidigare i historien, närmare bestämt för 50 år sedan. Den gången avvisades de långt gångna sonderingarna i Centerpartiets förtroenderåd. Den dåvarande centerledaren Thorbjörn Fälldin som hade drivit frågan tog nederlaget hårt. Bakgrunden var att de två partierna samarbetat allt sedan början 1960-talet, det kallades ”mittensamverkan”. Den skulle garantera att en borgerlig regering hade tyngdpunkten i mitten och inte till höger.
Infödd i centerrörelsen
Hade ett samgående kunnat leda till att ett sådant parti blivit det stora och dominerande borgerliga partiet?
Svårt att säga.
Centern och Folkpartiet hade på den tiden stöd av 35 procent av väljarkåren. Historien utvecklades i varje fall i en annan riktning, Moderaterna tog den rollen och positionen och blev när 70-talet var över det största borgerliga partiet, och har så förblivit fram till förra valet då Sverigedemokraterna blev större än Moderaterna.
Nu har det ju ovanpå allt annat varit särskilt turbulent i båda partierna. Centerns partiledare Muharrem Demirok fick bara två år på posten. Kanske var hans flört med Socialdemokraterna inte populär i partiet, kanske var han för oerfaren med den nationella politiken och möjligen saknade han nätverk i Centerpartiets maktstrukturer vars vägar ibland är outgrundliga.
Vi får se hur det går för den nya partiledaren. Men Anna-Karin Hatt är väl drömkandidat för många gamla centerpartister, mer infödd i centerrörelsen går det inte att vara.
Fritt moraliskt förfall?
Från Liberalerna har det varit ett formidabelt strömhopp. En minister har avgått och i samma veva även en partisekreterare och en kommunikationschef. Oklart varför. Åtminstone officiellt.
Kort efter landsmötet avgick sedan partiledaren Johan Pehrson. Han kom då på att han ville ge en ny partiledare chans att komma in i rollen, själv fick han ju bara veckor på sig när Nyamko Sabuni hoppade av tre månader innan förra valet. Nu blir det ett extra landsmöte i juni. Om avgången hade något samband med att Ekot stod i begrepp att avslöja att han inte redovisat alla sina aktieinnehav har inte bekräftats. Men bestämt dementerats.
Är Liberalerna ett parti i fritt fall eller i fritt moraliskt förfall?
Även den politiska kompassen verkar snurra. Efter att i decennier argumenterat för avpolitiseringen deklarerade den nu avgångne partiledare att det nu gått för långt. Staten och politiken måste ta tillbaka förlorad makt. Svenska Dagbladets ledarsida skakade till. Liberalerna sa också ja till ett socialdemokratiskt förlag om obligatorisk förskola vid tre års ålder. Då vaknade den annars så timide timbroiten Andreas Johansson Heinö och förklarade att liberalerna nu begått ett svek mot självaste liberalismen.
Kanske kommer Liberalerna i detta prekära läge gör en ”hatt”, det vill säga välja ett säkert kort med lång erfarenhet i partiet, som ingen har så mycket emot. Då lär det bli Lotta Edholm som tar över, nu skolminister och tidigare gift med en tidigare partiledare, Lars Leijonborg.
Men gardera gärna med kryss. Det kan också bli ett självmål.
Inre identitet försvagats
Det är lätt att sympatisera med de gamla goda liberalernas politiska efterlysning. Det skulle förstås vara bra med ett socialliberalt parti i mitten. Problemet är att de två partierna varken är så mycket mitten eller särskilt sociala nuförtiden. Det beror på två politiska förflyttningar i svensk och internationell politik.
Den nyliberala vågen forsade in med full kraft i alla borgerliga partier. Det sopade bort stora delar av den socialliberala traditionen. Under den här resan har de politiska skillnaderna mellan de borgerliga partierna dessutom minskat, det är mer fråga om nyansskillnader än om ideologiska eller politiska kontroverser. Partiernas inre identitet har också försvagats och partierna har färre medlemmar. Det är vanligt att personer kan byta parti hux flux och rätt vad det är börja jobba för ett annat partis politiker.
Det gick icke på Thorbjörns Fälldins och Gösta Bohmans tid. Gösta Bohman sa förresten när jag en gång intervjuade honom att man inte kunde lita på folkpartisterna, ty ”dom är ju socialister”.
Sedan kom den konservativa vågen och rörde om i borgerligheten och ledde till en ny politisk förflyttning, som är särskilt påfallande på den borgerliga kanten. Och Sverigedemokraterna bjöds in till Tidö slott.
Liberalerna lämna regeringen?
Regeringssamarbetet skär i många liberalers liberala hjärta men de upplever att de är därtill nödda och tvungna. Medan Centerpartiet i det avseendet står kvar. Det har lett till en klyfta i den politiska mitten, eller det som en gång var mitten.
Därför är det svårt att tänka sig ett samarbete mellan Liberalerna och Centerpartiet, i varje fall innan valet. I så fall skulle ju Liberalerna behöva lämna regeringen. Det vore förstås en förändring av spelplanen som heter duga. Samtidigt är den politiska matematiken entydig. Det blir ingen borgerlig regering utan Sverigedemokraterna. Så länge blockgränsen är en mur som ingen vill hoppa över. Möjligen kan något hända efter valet, särskilt om Liberalerna åker ut ur riksdagen, vilket är fara värt.
På 70-talet hade de två partierna kompletterande pusselbitar att erbjuda varandra.
Centern hade landsbygden och folkrörelserna, Folkpartiet de frisinnade och stadsliberalerna, många skickliga politiska hantverkare och statstjänstemän, en stark liberal offentlighet i form av tidningar och förlag. Men i dag? Centern har fortfarande en organisation ute i landet, och har mycket pengar efter att ha gjort sig av med sina tidningar. Liberalerna har mest sin historia, men lite press kvar. Men det är i hög grad ett annat parti än på Jan Björklunds tid, om någon nu minns honom.
Efter valet 2014 berättade Bengt Westerberg på ett seminarium i ABF-huset i Stockholm att han hade gjort ett av kvällstidningarnas partitest. Han hade blivit vänsterpartist. Unionens tidigare ordförande Martin Linder skriver i Arbetsvärlden att han alltid varit partipolitiskt obunden och röstat på en massa olika partier. Men nu kommit fram till att han är Folkpartist. Men det är ju ett parti som inte längre finns. Som hade en politik inget av de kallade mittenpartierna vill kännas vid. Så kan det också gå.
Håkan A Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
