The Furious

Det är brutalt, blodigt och extremt välgjort. De välkoreograferade actionscenerna borde göra Tom Cruise grön av avund.  Jon Andersson har sett Hong Kong-actionfilmen “The Furious”, med svensk premiär i helgen. 

När hans dotter kidnappas av ett brutalt brottssyndikat bestämmer sig Wang Wei (Xie Miao) för att göra allt i sin makt för att få tillbaka henne. Till sin hjälp får han snart den hänsynslöse journalisten Navin (Joe Taslim), vars fru också tillfångatagits av den kriminella organisationen. Tillsammans ger dig sig ut på en jakt för att finna sina anhöriga och förgöra det onda syndikatet.

Grundstoryn i Kenji Tanigakis “The Furious” är inte särskilt komplicerad. Men det är knappast berättelsen eller karaktärsutvecklingen som är det viktiga i den japanska regissörens actionfilm. 

Stilistiskt avancerat

Ni som inte gillar pulshöjande action och oändliga kung-fu slagsmål kan alltså sluta läsa nu. För er som läser vidare är det bara att konstatera att Tanigaki lyckats med precis det han föresatt sig att göra. “The Furious” är en fullfjädrad Hong Kong-action med alla element av underhållningsvåld som det kräver. Det är brutalt, underhållande och framför allt väldigt välgjort.

Actionscenerna är ytterst välkoreograferade och jag skulle vilja påstå att de flesta Hollywoodactionfilmer står sig slätt i jämförelse med “The Furious”. Det är inte lika påkostat och spektakulärt som i till exempel Mission: Impossible- filmerna men rent stilistiskt är det minst lika avancerat. Det Xie Miao och Joe Taslim åstadkommer i filmen borde göra Tom Cruise grön av avund. Slutstriden på polisstationen är en av de bästa actionscenerna jag sett på film. 

Med det sagt. Det här är inte en film för alla. Det är brutalt och blodigt. Inte minst i den senare delen av filmen. Mission: Impossible eller James Bond framstår som rena familjefamiljerna i jämförelse.

Kenji Tanigaki, som har en bakgrund som stuntman och actionkoreograf, följer i spåren på andra framstående filmskapare inom genren Hong Kong-action. En stil som kopierats otaliga gånger i Quentin Tarantinos filmer. Inte minst i “Kill Bill” som nyligen gick upp på svenska biografer igen. 

Känslomässiga grepp

Precis som i filmerna av John Woo, den kanske främste företrädaren för Hong Kong-action,  tar “The Furious” också till en hel del känslomässiga grepp. Det visar sig snart att det kriminella syndikatet har satt i system att kidnappa barn för att använda dem som gratis arbetskraft. En sorts modernt slavarbete alltså. Polischefen som är djupt korrumperad ser mellan fingrarna och låter kidnappningarna pågå. Det finns alltså en orättvisa som rättfärdigar att Wang Wei och Navin dödar skurkar på löpande band. Ett lättköpt grepp kan tyckas, men det funkar.  

“The Furious” är inte en film för kräsmagade. Men för alla er andra som fortfarande läser den här texten och planerar att gå och se filmen kan jag utlova en sjuhelsikes åktur. Bättre actionfilm än så här kan det knappast bli. 

Jon Andersson