Partierna saknar visioner för bostadspolitiken

Nedprioriteringen beror inte på att det saknas politiska skillnader. 

Det är inte bara bostadssökande som står i ändlösa köer, det samma kan sägas om bostadspolitiken. Det här valet ser ut att bli ännu ett val där bostadsfrågorna står alltför långt bak i kön för att kunna vara med och tävla om uppmärksamheten i den politiska hetluften. 

Ungdomsorganisationen Jagvillhabostad.nu ropar med rätta ”Prioritera bostadspolitiken” i sin sammanställning över partiernas politik för ungas boende. 

Utmärkt sammanställning

Nedprioriteringen beror inte på att det saknas politiska skillnader. Hyresgästföreningen har gjort en utmärkt sammanställning av bostadspolitiken inför valet. I rapporten Partiernas bostadspolitik 2026 listar de vad som står på spel. 

Ska vi fortsätta att förhandla hyrorna, på samma sätt som lönerna förhandlas på arbetsmarknaden, eller ska vi införa marknadshyror (lätt maskerade som ”trygghetshyror”), där det blir fritt fram för fastighetsägare att pressa ut så mycket de kan av människor som måste ha någonstans att bo? 

Ska vi ha en generell bostadspolitik, där bostaden ses som en del av välfärden? Eller en behovsprövad bostadspolitik, där bostadspolitikerna nöjer sig med att sminka över de brutala konsekvenserna av att lämna bostadsfrågan åt marknaden? 

Brist på konkreta förslag

Och ska det vara professionella värdar som hyr ut bostäder, eller i ökad utsträckning privatuthyrning? Det senare är Moderaterna och KDs lösning: de har föreslagit betydande lättnader i lagstiftningen för privatuthyrning. Det är en dystopi snarare än en vision: att bostadslösa barnfamiljer ska hänvisas till ett liv som inneboende i småhuskällare eller i friggebodar i villaträdgårdar. Och inser Moderaternas kärnväljare att deras parti vill ta ifrån bostadsrättsföreningar möjligheten att säga nej till andrahandsuthyrningar? När grannlägenheten är förvandlad till Airbnb är det för sent. 

I fastighetsbolagens podd Bopolpodden sammanfattning av läget inför valet får de bostadspolitiska talespersonerna beröm (det är kanske inte meningen men tonen i podden är lite paternalistisk?): bostadspolitikerna har varit duktiga och lärt sig mycket under mandatperioden, och de är ”engagerade”. Men de är inte så bra på konkreta förslag, tycker Kenth Persson och Lennart Weiss. 

Jag måste ge dem rätt. Den bostadspolitiska debatten är full av detaljer, men lider brist på konkreta förslag. Och den är tom på visioner. 

Handlar om allt

Hur kan partierna inte ha en vision om hur bostadsojämlikheten ska minska? 

Hyresgäster får varken ränteavdrag eller rotavdrag, samtidigt som staten vräker miljarder över oss som bor i bostadsrätt eller villa. I Sälen och Åre breder radhusmattor ut sig med semesterbostäder, samtidigt som det råder trångboddhet i andra delar av Sverige. På Österlen och Gotland har lokalbefolkningen inte råd att bo kvar, samtidigt som staten tycker att det är rimligt att skattesubventionera både terassbyggen och poolrengöring. Ingen kan skylla på att vi ”inte har råd att bygga”. Det är de ekonomiska förutsättningarna att ha råd med ett värdigt boende som är ojämlikt fördelade.

Och hur kan partierna inte ta in den eskalerande klimatkrisen? 

Cementfabriken i Slite fortsätter att elda sina ugnar med importerat platsskräp, och hotar vattenförsörjningen på halva Gotland med sina planerade jättedagbrott, samtidigt som den utlovade koldioxinfångningen från superutsläppskällan cement skjuts på framtiden. Ändå kommer det (med Miljöpartiet som undantag) inga konkreta förslag från bostadspolitikerna om hur vi ska sluta riva, och istället renovera och bygga om. 

Bristen på bostadspolitik i valdebatten kanske beror på att vi inte ser att bostadsfrågorna handlar om allt: om allt från jämlikhet till klimat.