Liberalernas ledare likställer jämlikhet med diktaturens Nordkorea. Valåret har bara börjat, men han har redan vridit upp tonläget till oanständighet.

»Världens mest jämlika land är Nordkorea«, slår Jan Björklund fast i en intervju med Svenska Dagbladet och viftar undan de svenska klassklyftorna. Liknelsen mellan en nödvändig debatt om jämlikhet och diktaturen på den koreanska halvön är motbjudande.

Några dagar tidigare, i en intervju för tidningen Arbetet, drar han lans mot strejkrätten och anställningsskyddet. Liberalernas ledare tycks vara ute på korståg, den korta flirten med socialliberalismen över.

Valåret har bara börjat, ändå har Björklund redan vridit upp tonläget till oanständighet.

Kanske är det inte så konstigt – numera står han ju utan utmanare på partiledarposten.

Siste mittenborgare släcker lyset liksom.

Men allianspartiernas irrfärd högerut är också de rödgrönas möjlighet.

2016 inledde sin LO stora jämlikhetsutredning för att genomlysa det svenska klassamhället och peka ut möjliga vägar för genomgripande reformer. I den fjärde och ännu osläppta delrapporten, Högerpopulismen och jämlikheten – en essä, nystar författarna i hur den nationalistiska högern måste förstås i relation till strukturella förändringar i samhället.

Rapporten skiljer på vertikal och horisontell jämlikhet.

Medan den vertikala dimensionen fångar ekonomiska skillnader – traditionell klassanalys – är den horisontella fokuserad på status, etnicitet, kön och geografi. Författarna argumenterar för att den vertikala jämlikheten minskat, medan den horisontella ökat.

En offensiv välfärdspolitik är i själva verket, »en revolutionär handling«.

Perspektivet är intressant för att problematisera hur vi förstår skillnader, men också för att det uppgraderar den potentiella klassanalysen. Det är inte minst nödvändigt i en tid när arbetarrörelsens historiska raison d’etre, klasskampen, tävlar med en uppflammande kulturkamp.

Nationalismen – i alla kulörer – är farlig för att den skyler över ekonomiska intressen, osynliggör ojämlikheten. Klassblindheten är förrädisk.

Just därför är uppdraget så viktigt. Jämlikhetens vägledande princip måste kopplas till valets viktigaste frågor, inte minst välfärden.

Och det börjar med reformsug.

  • Ställ haveriet och slöseriet med Nya Karolinska mot rättvis vård.
  • Ställ växande otrygghet mot reformer som ger människor mod och makt.

För en offensiv välfärdspolitik är i själva verket, som Aftonbladets avgående ledarsideschef Karin Pettersson träffande formulerar, »en revolutionär handling«.

Ett av de spår som nämns i LO:s rapport är tankeslingan om »det goda arbetet«, hur vi kan ge vanliga människor makt och mening i arbetslivet. Det är orimligt att demokratin för många upphör i samma ögonblick som du kliver in genom fabriksgrinden eller kontorsdörren. Ändra på det.

Svaret är förstås inte att nostalgiskt damma av gårdagens banderoller. Partier och politiker måste förstå varför så många upplever sig hunsade, varför så många känner att framtiden redan är inställd.

Desto viktigare att påminna om att makt för vanliga människor är välfärd. Att välfärd är jämlikhet.

De progressiva nyanserna på politikens palett har allt vinna på att nyfiket leta lösningar som förändrar. Det, till skillnad från Björklunds retoriska gyttja, är nämligen det enda anständiga.