Sverige har råd att ge trygghet åt sjukskrivna

ledare I Sverige har sänkt skatt gått före trygghet vid sjukdom. Om människor tvingas oroa sig för hur de ska klara sig ekonomiskt bryts ett fundament av välfärden sönder och privata lösningar för de redan välmående blir allt fler.

Personer som fått nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom eller skador har successivt fått det ekonomiskt sämre än andra. Det är en av de viktiga förklaringarna till att klyftorna i Sverige har ökat under de senaste decennierna. Till det mest upprörande hör historien om sjukersättningen (det som tidigare kallades förtidspension). Tre förändringar har gröpt ur systemet:

• Medan lönerna har stigit har nivån på sjukersättningen stått och stampat. För närvarande är garantinivån 9800 kronor i månaden.

• De med sjukersättning betalar mer i skatt än de som får lön av arbete. För dem med garantinivå blir det kvar 7 800 kronor i plånboken när skatten är betald.

• Sverige har det hårdaste systemet bland alla västländer när det gäller möjligheten att bli beviljad sjukersättning. Omkring 70 procent av dem som ansöker får avslag. 2018 blev 5 500 personer beviljade ersättning, vilket kan jämföras med 41 000 personer år 2007.

Moderaterna är dock inte nöjda med detta systemskifte utan vill spara ytterligare 10 miljarder i sjukförsäkringen. Däribland vill de göra det ännu svårare att få sjukersättning. Sjukersättningen är till för dem med bestående nedsättning av arbetsförmågan. I sjukförsäkringen ingår också sjukpenningen (som ska vara tillfällig), aktivitetsersättning (för unga som troligen inte kommer kunna arbeta under det närmsta året) med mera.

I Sverige har sänkt skatt gått före trygghet vid sjukdom

Kärnan i högerns filosofi är att urholkningar ska skapa incitament för människor att börja arbeta. Det är ett hjärtlöst resonemang. När det gäller sjukersättningen är tankegången dessutom ologiskt. Att båda göra bedömningen att en människa inte har förmågan att komma tillbaka i arbete och samtidigt framhärda att det behövs ekonomiska incitament för att få henne att börja arbeta igen går helt enkelt inte ihop.

Finansminister Magdalena Andersson (S) hävdar nu att skatten inte bör vara högre för personer som får ersättningar från sjukförsäkringen än för dem som arbetar. Hon vill därför ändra systemet. Det är ett hoppfullt löfte.

Samtidigt gör finansministern två reservationer. Den första är att en reformering måste kunna finansieras. Sjukförsäkringen är samtidigt just en försäkring. Finansieringen sker genom en avgift som betalas av arbetsgivaren till staten. I takt med att kostnaderna för sjukförsäkringen sjunkit har den del av avgiften som går till sjukförsäkringen mer än halverats de senaste femton åren. Istället har den del som kallas allmän löneavgift ökat i raketfart. Det är pengar som går direkt in i statskassan – och som använts för att sänka skatten för andra grupper än sjukskrivna.

Det är också talande att jämföra utgifterna för sjukförsäkringen med de senaste decenniernas skattesänkningar. Kostnaden för sjukpenningen och sjukersättningen beräknas för närvarande till 81 miljarder kronor om året. Men om Sverige hade haft samma skattekvot som 1999 skulle det årligen ha funnits 240 miljarder mer i skattekistan.

Det handlar med andra ord om politiska prioriteringar. I Sverige har sänkt skatt gått före trygghet vid sjukdom. Magdalena Anderssons andra reservation är att det saknas stöd i riksdagen för att ta bort den högre skatten inom sjukförsäkringen. Sant är att Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna brukar låta Moderaterna stå för taktpinnen när det gäller budgeten. Med en blå-brun konstellation vid makten kan vi därför vänta hos ytterligare urgröpningar, även om både KD och SD försöker göra sken av något annat.

Däremot är det mer oklart vad Centern och Liberalerna tycker. Stämmer det att den högre skatten på sjukersättningen blivit kvar därför att Centern och Liberalerna sagt nej till en förändring? Det vore välgörande om Centern och Liberalerna slutade att tala i skägget och lade papperna på bordet.

Utanför partierna råder en stark opinion för att sjukförsäkringen ska rustas upp. De fackliga organisationerna driver på liksom rörelserna för personer med funktionsnedsättningar. I Aftonbladet skriver Anders Lindberg också om protesterna från »folkhemmets skuggteater«, bland annat i form av en Facebookgrupp med 40 000 medlemmar. Men det är de politiska
initiativen som saknas.

Från årsskiftet sänktes skatten för pensionärer, men inte för sjukskrivna. Pensionerna berör fler, har det hävdats. Sjukförsäkringen och även sjukersättningen är dock en angelägenhet för alla. Vem som helst kan drabbas av en obotlig sjukdom eller allvarlig skada. Om människor tvingas oroa sig för hur de då ska klara sig ekonomiskt bryts ett fundament av välfärden sönder. Då öppnas portarna att för att mer välmående grupper kompenserar den ihåliga offentliga tryggheten med privata lösningar. Det är det som sker idag.