Magdalena Andersson. Bild: Anders Löwdin

 S-ledningen står vingklippt när det gäller handlingsutrymme för satsningar på jobb och välfärd. Det skriver Anders Nordström (S).

Vilken likhet finns mellan Svenskt Näringsliv, Göran Persson, Lars Calmfors, Konjunkturinstitutet, Pär Nuder, LO, Peter Wolodarski och Vänsterpartiet? Svar: De anser alla att överskottsmålet för offentliga finanser har spelat ut sin roll.

Och det med all rätt. Vi befinner oss i ett läge med massarbetslöshet, sprickor i välfärden och ett skriande behov av offentliga investeringar. Att då ha en regel som säger att offentlig sektor ska gå med 40 miljarder kronor – en procent av BNP – i vinst per år över en konjunkturcykel, är inte rimligt.

Men så tänker inte alla. Likt en don Quijote i strid med väderkvarnar fortsätter S-ledningen striden för överskottsmålet. Argumenten förlorar sig ofta i allmänna resonemang om ”sunda statsfinanser”. Med ett undantag, de vill spara i ladorna för att pensionärerna blir fler. Och där har de fel.

Redan första terminen får ekonomistudenter lära sig att ett hushåll kan spara pengar till pensionen, men aldrig en samhällsekonomi. Pensioner betalas alltid av produktionen. Och om strävan efter offentliga budgetöverskott innebär mindre kvar till investeringar blir utrymmet för morgondagens pensioner mindre, inte större.

Det vet S-ledningen. Men rationella vägval får stå tillbaka för viljan att framstå som kärvare kassaförvaltare än alliansen. Och där har de lyckats. Skrämda lovar nu även Moderaterna att prioritera lägre budgetunderskott.

Därmed inte sagt att hållbara offentliga finanser är oviktigt. Och visst kan väl utformade regelverk vara till hjälp. Problemet med överskottsmålet är att det leder till att pengar läggs på hög i stället för att främja nödvändiga investeringar. Men det finns alternativ.

Ett sådant, som både skapar ordning och reda och främjar investeringar och keynesiansk konjunkturpolitik, är det regelverk New Labour i Storbritannien införde vid maktskiftet 1997. Det bygger på tre enkla principer.

För det första får löpande offentliga utgifter, pensioner, skolor, sjukvård med mera, inte långsiktigt lånefinansieras. Underskott under år med svag konjunktur är godtagbart, förutsatt att det kompenseras med överskott under goda år.

För det andra läggs offentliga investeringar i en separat kapitalbudget. Offentlig sektor särbehandlas inte. Precis som företag och privatpersoner ska den kunna låna till investeringar.  Men, frågar vän av ordning, om offentliga investeringar lånefinansieras växer väl statsskulden år för år och blir till slut ohanterlig? Svaret är nej. Statsskuldens betydelse mäts inte i pund eller kronor, utan i dess storlek i relation till BNP. Det innebär att ett ”normalår” med investeringar för 1,5 procent av BNP och en tillväxt på 2 procent så blir statsskulden mindre, inte större.

För det tredje förses regelverket med både livrem och hängslen genom att ett tak för offentlig skuld införs. Den offentliga nettoskulden får inte överstiga 40 procent av BNP. Och lägg märke till ordet ”netto”.

I svensk debatt sägs att statsskulden är 42 procent av BNP. Men det är bruttoskulden. Räknas offentlig sektors finansiella tillgångar in finns ingen skuld alls, utan en offentlig nettoförmögenhet motsvarande 24 procent av BNP!

Nu står S-ledningen vingklippt när det gäller handlingsutrymme för satsningar på jobb och välfärd. Och så lär det förbli till valet. Men sen?

Enligt Konjunkturinstitutet krävs åtstramningar på 100 miljarder kronor fram till 2017 bara för att klara överskottsmålet. Ska en S-ledd regering leverera det sparbetinget blir det inte mycket över till ”vård, skola, omsorg” eller ”jobben, jobben, jobben”. Väljarnas dom inför valet 2018 lär bli därefter.

– Historiens dom mot Sverige blir stenhård om vi inte gör det här, sa LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson när han fick frågan om LO:s krav på investeringar och skrotat överskottsmål. Ett skäl så gott som något för S-strategerna att börja snegla på New Labours budgetregler.

Anders Nordström, anställd i socialdemokratiska riksdagskansliet 1995-1998 och politiskt sakkunnig i statsrådsberedningen 1999-2006