ledare Kulturen och idrotten får bära obalanserat stor del av ansvaret för att bekämpa coronasmittan i Sverige. Trots att det borde vara enkelt att hitta en mer långsiktig lösning.

Månaderna går, och några nya regler för publik på kultur och idrott verkar det inte bli. För ett par månader sedan skrev Jonas Gardell ett inlägg som påtalade vikten av framförhållning. Då handlade det om att våren redan var körd. De flesta större produktioner tar månader att sätta upp.
Nu handlar det om att även hösten 2021 är på väg att brinna inne.
Vad är det som är så svårt? Varför kommer inga nya regler?
Folkhälsomyndigheten och regeringen har varierat sina svar på den frågan. En förklaring handlar om att det skulle ”skicka fel signaler” att ändra reglerna vid en tidpunkt då antalet smittade ökar. En annan om att sådana arrangemang skulle öka smittspridningen.
Problemet är att ingen av dessa förklaringar i rimliga sett till att just kulturen och idrotten därmed får bära så stor del av ansvaret för att bekämpa smittan.

Den som vill komma in på ett arrangemang spottar på dosan. En kvart senare visar den om man är smittad.

Förklaringen att det skulle skicka fel signaler säger egentligen bara en enda sak: eftersom kulturen och idrotten tvingades stänga ned i mars måste de förbli stängda. Sak samma att det är ologiskt och orättfärdigt och visar att staten inte verkar bry sig om vad som händer med dem.
Den andra förklaringen är förstås viktigare att bemöta. Sprider sådana arrangemang smitta? Ja, antagligen. Men ingen har krävt att det ska öppna precis som det var innan pandemin. Poängen är att alla fakta talar för att det hade det varit möjligt att öppna upp på ett säkert och ansvarsfullt sätt. Det har ju fungerat i andra länder, så varför inte här?
I min hand håller jag ett enkelt covid-19-test som används vid publika arrangemang i Österrike. En vit dosa, stor som en platt tändsticksask.
Den som vill komma in på ett arrangemang spottar på dosan. En kvart senare visar den om man är smittad. Dosan har en felmarginal, men främst genom att klassificera även friska personer som sjuka. De som visar positivt får gå hem och sätta sig i karantän.
Inne på arenor och teatrar måste publiken hålla avstånd och följa noggranna regler. Publikantalet är alltså anpassat efter lokalens storlek och förutsättningar. Ingen fast gräns på 50 personer.
Det verkar fungera. Österrikarna tycks ha insett att 50 personer på en lokal biograf inte är det samma som 50 personer på Friends Arena. Och det borde vara enkelt att introducera ett liknande system här.

I en artikel tidigare i veckan skissade den tidigare landshövdingen Mats Svegfors på en modell med generella nationella regler men lokal anpassning med ett antal centimeters avstånd mellan publiken, regler för inpassering och pauser. Särskild hänsyn tas till riskgrupper. Möjligen obligatorisk ansiktsmask.
Svegfors, med många års erfarenhet av statlig förvaltning, menar att det har varit en fråga om vilja. Eller snarare ovilja. Att det hade gått att lösa, både tekniskt och politiskt. Svegfors pekar på restaurangbranschen. Där har staten lyckats göra exakt så. Men inte för kulturen och idrotten. Istället har man bestämt sig för att dessa verksamheter ska ta en stor del av ansvaret för pandemin.
Där står vi nu. Sedan mars är detta exakt vad som händer. Och effekterna kommer att bli långvariga. På grund av särbehandlingen är vi på väg att för lång tid framöver skära bort stora bitar ur två sektorer som är helt centrala för det vi definierar som ett gott samhälle.