ledare Pandemin har blottlagt att det krävs ett omfattande renoveringsarbete inom äldrevården. Och vi vet att det handlar om resurser.

Under de senaste dagarna har utvärderingarna börjat. Varför dör så många äldre av covid-19? Vad i den svenska strategin och beredskapen är det egentligen som har fallerat?
Den andra av dessa frågor är egentligen för tidigt ställd. De flesta med någon som helst kunskap om vård och smittspridning är överens om att det verkliga utfallet av olika åtgärder går att utvärdera först om något år, möjligen i höst. Då vet vi om och på vilket sätt den svenska strategin har utmärkt sig jämfört med andra länders.

Men oberoende av frågan – och svaret – står en sak redan alldeles klar. Det är vården av de äldre som kommer stå i fokus för den svenska debatten under de kommande åren. Att liberalernas hårt kritiserade och från offentligheten nästan helt försvunna partiledare Nyamko Sabuni i en intervju i SVT morgon lyfte fram just äldrevården som den viktigaste frågan är bara ett av många exempel.
Pandemin har blottlagt stora brister. Brister som de flesta kanske vagt varit medvetna om, men där debatten ändå tycks ha utgått ifrån grundantagandet att svensk välfärd är stark. Klart vi tar hand om våra äldre?!

Sammantaget har den svenska självbilden fått sig en törn.

Och så plötsligt verkar Sverige inte längre vara bäst i klassen.
Vårdpersonalen har osäkra anställningar och allt för låga löner. Ute på arbetsplatserna finns det för få anställda med adekvat sjukvårdsutbildning. Skyddsutrustningen har inte räckt till och landstingens lagerhållning har varit under all kritik.
Styrningen av vården har fungerat dåligt, både när det gäller att kommunicera nationella beslut utåt i organisationskedjorna och när det gäller kommunernas kontroll av de olika vårdproducenterna. Det verkar inte ha handlat om en brist på central styrning. Socialstyrelsen utfärdade redan tidigt i pandemin riktlinjer för hur äldrevården skulle hantera covid-19-fall. Kritiken har handlat om hur dessa ha tolkats, och att ansvaret har fallit mellan stolarna.

Sammantaget har den svenska självbilden fått sig en törn. Den klassiska frasen ”In Sweden we have a system” är fortfarande giltig, men få tror idag att det per defintion betyder att vi har det bästa systemet.
Som statsvetaren Bo Rothstein konstaterade på DN Debatt den 3/6 kan detta i sin förlängning hota hela det kontrakt som den generella välfärdspolitiken bygger på. Människor i Sverige har länge varit beredda att betala en relativt stor andel av sin inkomst i skatt eftersom samhället klarat av att leverera välfärd. En fungerande skola. Bra sjukvård. Stabil äldrevård.
Den tilliten har gjort att det finns pengar i systemet. Faller tilliten på grund av brister i välfärden kommer det också bli svårare att ordna fram pengarna, och därmed ännu svårare att hålla god kvalité.

Nu vet vi att det krävs ett omfattande renoveringsarbete. Och vi vet att det handlar om resurser. Redan för några år sedan konstaterade Mats Thorslund, socialgerontolog och expert på äldrevård, att det kommer att krävas mycket större satsningar om samhället ska klara av att leva upp till förväntningarna I en intervju i tidningen Senioren sade han:

Jag skulle önska att ledande politiker och andra ansvariga insåg att det inte räcker med att diskutera organisatoriska och administrativa förändringar. Problemet går inte att organisera och administrera bort. Självklart kan vi alltid hitta förbättringar. Men som jag ser det handlar det om förändringar i marginalen.

Risken är att debatten framöver kommer att handla om dessa förändringar i marginalen. För eller emot privata lösningar. Det är en viktig fråga. I botten av allt detta finns privatiseringarna. Omläggningen från 1990-talet och framåt har gjort styrningen av vården mer komplicerad. New public management har visat sig fungera dåligt som skydd mot en pandemi.
Men det räcker inte.
Det krävs pengar. Hur ska man annars kunna få upp de anställdas löner och förbättra arbetsvillkoren?