Privaturologernas budskap till partikongressen

Det är inte små företag som blommat av marknadsreformerna.

För ett par veckor sedan fick jag en oväntad inbjudan. Kunde jag tänka mig att hålla ett anförande på Svensk Privaturologisk Förenings traditionella vårmöte? Och ge ett annat perspektiv på vårdfrågorna?

Jag tog mig ut till Villa Källhagen på Djurgården i Stockholm. När jag messade ”Nu är jag här” blev jag uppmanad att vänta utanför möteslokalen. ”Vi pratar prostatamassage just nu så kan vara skönast att slippa höra”.

Reformen innebar att Sverige fick ”socialized medicine” som det hette i USA

Privaturologerna är en liten yrkesgrupp, men representativa för en undanskymd del av svensk sjukvård: specialistläkare som driver egna, privata kliniker med ett fåtal anställda.

Den typen av läkarmottagningar är vanlig i många andra länder, men har i Sverige nästan helt ersatts av offentligt finansierade vårdcentraler och mottagningar. Den så kallade 7-kronorsreformen som genomfördes 1970 reformerade finansieringen av öppenvården (den vård som ges utanför sjukhusen). Patienternas avgifter inom den offentligt finansierade vården begränsades till sju kronor, och resten av kostnaden för ett läkarbesök började betalas via skattesedeln.

Det här innebär att det blev mycket mindre attraktivt att besöka privatpraktiserande läkare, reformen innebar att Sverige fick ”socialized medicine” som det hette i USA.

I början av 1990-talet påbörjades en återprivatisering av vården, åtminstone när det gäller driften (finansieringen sker ju fortfarande till största delen via skatten).

I Sverige svänger pendeln rejält när den väl svänger, och LOV-reformen av primärvården som infördes under Alliansregeringen innebar ett radikalt brott mot hur vården tidigare organiserats. Offentlig planering och kontroll ersattes av fri etableringsrätt för vinstdrivande vårdbolag.

Precis som inom skolans område blev vi lovade att ”valfrihetsreformerna” skulle leda till maximal mångfald. Nu skulle hundra blommor blomma!

Men det är inte små företag som blommat. I stället har marknadsreformerna gynnat stora välfärdskoncerner. Skoljätten AcadeMedia är lika stora som sina största konkurrenter tillsammans, och fem vårdkoncerner driver hälften av de privata vårdcentralerna. Och jättarna fortsätter att konkurrera ut de små, från föräldrakooperativ till läkardrivna mottagningar.

Inte undra på att privaturologerna vill ha perspektiv. ”Om alternativet är att jobba för Capio kan jag lika gärna jobba för regionen” som en av privaturologerna uttryckte det.

I takt med att Sverige blivit ett paradis för miljardärer har ett annat hot tornat upp sig: superrika som bygger sina egna jättekliniker. På privaturologernas vårmöte fick jag dela scen med Per-Anders Abrahamsson, grundare av Perituskliniken i Lund. Perituskliniken har byggts med privata pengar, superrika svenskar som Mellby Gårds Rune Andersson och familjen Rausing (grundare av Tetrapak) har gått in med totalt en kvarts miljard för att finansiera en annan klinik. Gissningsvis har de insett att även farbröder med miljarder på kontot drabbas av problem med prostatan förr eller senare. Och att de betalat för lite i skatt för att kunna lita på den offentliga sjukvården. Andra rikingar som drabbats av samma insikt är deras (växande) marknad.

Helt omöjligt för en ensam urolog med en liten mottagning att konkurrera med den sortens pengar.

Som Karin Svanborg-Sjövall, tidigare chef för marknadsliberala tankesmedjan Timbro konstaterar i boken Kentucky fried children? – om den svenska valfrihetens rötter och dess fiender: ”storfinansens intresse av nya marknader” inte är riktigt samma sak som ”borgerlighetens lite naiva siande om familjeföretag och personalkooperativ”.

Här är privaturologernas budskap till Socialdemokraternas partikongress som i veckan ska debattera vinster i välfärden: när pendeln nu svänger igen, kasta inte ut barnet med badvattnet. Det kan vara klokt att hitta en vettig finansiering av det småskaliga.

Lisa Pelling