Socialsekreterarna ska inte vara polisens förlängda arm och underlätta deportation av redan rättslösa.

Den rödgröna regeringen lägger nu på plats ett deportationsmaskineri utan motstycke. Sverige har aldrig sett något liknande. Reva var bara en lätt uppvärmning. Svenskar med mörk hudfärg kommer hela tiden påminnas om jakten på papperslösa genom kontroller och oförskämdheter. Om ingen sätter stopp blir gränspolisen snart landets mest fruktade, och avskydda, myndighet.

Regeringens mål är att öka deportationerna. Den har redan föreslagit att gränspolisen på lösa grunder ska kunna göra razzior på arbetsplatser. I går kom önskemål om luftigare regler för kroppsvisiteringar och husrannsakningar. Polisen vill ha tillgång till uppgifter från de skolor där barnen till papperslösa efter många års kamp äntligen fått rätt att gå.

I Malmö har de börjat tvinga fram sekretessbelagda personuppgifter ur socialregistret – och med stöd i utlänningslagen också fått ut dem. I praktiken innebär det att landets mest utsatta människor inte längre kan vända sig till en socialsekreterare för att få hjälp i nödsituationer. Målet är ju att finna, gripa och deportera.

Efter protesterna mot Reva förklarades vissa platser som skyddade, till exempel kliniker för traumavård efter tortyr. Nu är alla humanitära restriktioner bortsopade. I Sydsvenskan förklarade Leif Fransson, som är operativ chef för gränspolisen i Skåne, att efter regeringens nya direktiv »finns inga fredade zoner« och att »detta är bara början«.

I USA och Kanada finns sedan några decennier ett nätverk av »Sanctuary Cities«. Det började i Los Angeles med små trygghetsåtgärder för papperslösa. Men har sedan vidgats. I dag vägrar tjänstemännen – och poliserna – i en »Sanctuary City« att överhuvudtaget samarbeta med den federala gränspolisen – de svarar inte på frågor och lämnar inte ut uppgifter. I deras städer ska papperslösa skyddas från omedelbart hot. Bland dem finns Miami, Chicago. Philadelphia, New York, Seattle och mängder av småstäder.

I Sverige är ett liknande system omöjligt. Men det avspeglar ett civilkurage som med lite kreativitet kan hitta anpassade former.

I Malmö verkar diskussionerna bland socialsekreterarna ha varit svåra. Akademikerförbundet SSR i staden beskriver det som »ett etiskt dilemma« och på förbundets hemsida får de stöd i en kommentar. Om socialtjänsten är en fredad zon »är det inte rimligt att socialarbetare tvingas agera angivare«.

Ledningsgruppen för Socialhögskolan vid Lunds universitet har till och med gjort ett formellt uttalande där de syrligt påpekar att Malmös socialtjänst agerat som »polisens förlängda arm«. De framhåller konflikten med yrkets etiska koder, människovärdesprincipen och internationella konventioner. Det vanliga försvaret – vi följer bara lagen – håller inte.

Det är nog bara en tidsfråga innan protesterna sprider sig. Man blir inte socialsekreterare för att kunna deportera de redan rättslösa.