När de politiska partierna begraver integrationsfrågan i tystnad bygger lokala rörelser band som ger främlingsfientligheten svar på tal, skriver författaren Olle Sahlström.

Sedan ett år tillbaka bor strax över 80 asylflyktingar i Sköndal söder om Stockholm. De väntar på uppehållstillstånd och väntan är lång.

Mat för dagen och tak över huvudet. Annars bara väntan, ett, två, kanske tre år. Och så lite fickpengar, men inte ens tillräckligt för en bussbiljett in till staden. Ofta traumatiserade av krig och brutalt förtryck i Syrien och Eritrea. I Sverige förvaras de tills dess de också kan få papper på sin mänsklighet.

Vi startade en förening, samlade frivilliga bland Sköndalsbor som ville ha kontakt med dem som satt där och väntade, avstängda från ett samhälle de vill komma in i. Vi ville ge dem kontakt och gemensamma aktiviteter och tänkte att inget var mer naturligt. Vi anordnade stadsvandringar, startade en systuga, odling på kolonilotter, gemensam matlagning och en och annan fest.

Men så kom beskedet. Efter ett år i ett boende ordnat av Stiftelsen Stora Sköndal, beslöt Migrationsverket att de skulle flyttas till andra orter. Verket ville inte förlänga avtalet med stiftelsen. Inte för att den misskött sig och inte heller för att stiftelsen begärde för mycket i ersättning för sina tjänster.

Avtalet skulle inte förlängas eftersom myndigheten ställde krav på att stiftelsens ekonomiska redovisning skulle göras på ett särskilt sätt, som är svårt för en stiftelse att uppfylla. Jag skulle tro att mindre nogräknade aktiebolag har lättare för att komma överens med Migrationsverket.

Frågorna hopar sig. Lade man ingen vikt vid de boendes egen önskan om att få stanna kvar? Lade man heller ingen vikt vid det faktiska och reellt existerande integrationsarbete som inletts av mer än trettio frivilliga? Lade man ingen vikt vid att ett nytt uppbrott menligt kunde påverka flyktingarnas välmående?

Uppenbarligen inte.

Och som på avstånd hör jag samtidigt politikers prat. Deras tystnad och prat. I åratal har vi tagit emot flyktingar men saknat förmåga att ta hand om dem och ge dem stöd för ett verkligt välkomnande in i vårt samhälle.

Och medan Sverigedemokraterna har odlat främlingsfientlighet, vars mylla till viss del har varit just mångårig förvaring på förläggningar och svenska byråkratiers ofullkomligheter, har övriga partier begravt frågan om integration i tystnad. Hur kan man tänka sig att tystnad är svaret på främlingsfientlighet?

Fram tills de senaste månaderna, för nu öppnas dammslussarna och förslag väller fram från flera allianspartier. Utspelen ligger uppenbart nära Sverigedemokraternas.

Från regeringens sida finns ambitioner för en god migrationspolitik, men de konkreta lösningarna lyser med sin frånvaro.

Som på avstånd hör jag deras tystnad och prat och förlitar mig på det slag av konkret och handfast rörelsearbete som jag tycker att vi i vår förening och andra i Sköndal försöker ge uttryck för. För i den lokala rörelsen byggs broar knyts band som också ger främlingsfientligheten svar på tal.

Om någon vecka ska våra nyvunna vänner transporteras till andra förläggningar, till andra orter, såsom Vilhelmina och Sandviken. Den 6 juni ordnade vi en Internationell nationaldag, en gemensam fest, en avskedsfest. Och Stiftelsen Stora Sköndal har överklagat Migrationsverkets beslut.

Så vad gör vi nu? Vi fortsätter. En solidarisk terräng är odlad. Och när nya flyktingar kommer hit eller till närliggande förläggningar kan vi snabbt säkra solidaritet med vårt lands mest nödställda.

Olle Sahlström, författare