ledare Olaf Scholz är mer än en kandidat som vunnit när andra gjort bort sig. Han har gått till val på ett program som haft en stark social profil.

Tyskland har gått till val och det har varit en valrörelse som inte liknar någon annan. Allt har varit annorlunda.

Istället för de två stora traditionella ”folkpartierna”, konservativa CDU med systerparti CSU och Socialdemokraterna, har årets tyska valrörelse innehållit tre möjliga kanslerkandidater: CDU/CSU:s Armin Laschet, Socialdemokraterna SPD:s Olaf Scholz, och De Grönas Annalena Baerbock. Alla tre med runt 20 procent av väljarnas röster.

Utöver dessa tre partier har ytterligare tre relativt stora partier slagits om väljarnas gunst: liberala FDP, vänsterpartiet Die Linke, och nationalistiska AfD. Alla tre ser ut att klara sig kvar i förbundsdagen, även om Die Linke när detta skrivs balanserar på fem-procentspärren.

8 procent av väljarna har röstat på partier som inte ens kom in

Men det är inte nog: nära 8 procent av väljarna har röstat på partier som inte ens kom in i förbundsdagen. Det största av dem är Freie Wähler (”fria väljare”), ett värdekonservativt parti med bas på landsbygden.

Det partipolitiska landskapet var alltså mer splittrat än någonsin, och valrörelsen blev oförutsägbar och dramatisk. I våras hade De Gröna 25 procent i opinionsundersökningarna, och hade – om valet hållits då – sensationellt blivit Tysklands största parti. Samtidigt låg Socialdemokraterna på katastrofala 15 procent i mätningarna. Men läget har varit ännu värre hos CDU. Angela Merkels efterträdare Armin Laschet har fått CDU att störtdyka i opinionen, från stabila 35 procent till 21 procent i slutet på augusti, inte minst efter att Laschet uppträtt okänsligt i samband med de stora översvämningarna i somras. Inte bara inte längre störst, CDU såg ut att hamna på en förnedrande tredjeplats.

Det är ohyggligt tufft att vara kvinna i tysk politik (det kan den tidigare socialdemokratiska partiordföranden Andrea Nahles vittna om) och under sommaren skadades De Gröna av skandaler kring anklagelser om plagiat och förskönande formuleringar i Annalena Baerbocks CV. Opinionssiffrorna har dalat, och valresultatet på drygt 14 procent har gjort De Gröna besvikna, även om det är en kraftig ökning jämfört med valresultatet i valet 2017.

Under denna dramatiska valrörelse har Olaf Scholz lyckats förmedla bilden av en stabil och förtroendeingivande politiker. Han har med sina erfarenheter som borgmästare för storstaden Hamburg och sina år som finansminister i förbundsregeringen verkat betydligt mer statsmannamässig än Merkels efterträdare Armin Laschet. ”Er kann Kanzler”, typ ”han vet hur man är kansler” har socialdemokraterna använt som valslogan.

Just nu är det omöjligt att veta om Olaf Scholz verkligen blir kansler. SPD ser ut att bli största parti, men för att bli kansler måste han vara ledare för den största koalitionen. Det kan ta veckor och månader att förhandla fram en sådan (partilandskapet är splittrat, som sagt).

Men Olaf Scholz är mer än en trygg kandidat som vunnit när andra gjort bort sig. Han har gått till val på ett program som tydligare än på många år haft en stark social profil. SPD har gått till val på tre ord: Framtid, respekt, Europa. Framtid har framförallt stått för klimatpolitik, en fråga som dominerat valrörelsen, den tyska Greta-effekten är fascinerande (och hoppfull), där SPD lovat en rättvis omställning. Europa har stått för ett starkare europeiskt samarbete.

Respekt har varit det ord Scholz har valt som rubrik för en rad omfördelande och trygghetsskapande förslag. Från återinförande av förmögenhetsskatten till höjd minimilön och höjda pensioner. Detta har uppenbarligen slagit an en sträng hos den tyska befolkningen: en jämnare fördelning av inkomster, rimliga levnadsvillkor för alla: det handlar om respekt.

Allt har varit annorlunda – men det har gått att känna igen Socialdemokraterna.