Moderaternas kursändring kan ändra maktordningen mellan arbete och kapital i Sverige. Det 20-åriga Industriavtalet och den svenska partsmodellen hotas av en revolution från höger.
Vem ska bestämma på lönemarknaden? undrar journalisterna Anna Danielsson Öberg och Tommy Öberg i en ny bok med samma namn. Bakom titeln göms en historia av maktstrider och medling, kvinnokamp och klasskamp, strejkvarsel och slutbud.
Boken berättar om det ofta omstridda, men ostridigt löneledande Industriavtalet, som i två decennier satt märket för hela Sverige.
De 20 åren är lika svängiga som vilket relationsdrama som helst. Här finns arga arbetsgivare, besvikna fackförbundsledare, klåfingriga regeringar och en omvärld som utmanar fackets förmåga att försvara sina medlemmar.
Trots stormar och sprickor har parterna ändå klarat att ta avtalet i hamn, år efter år, Nu hotas dess fundament och framtid framförallt av politikers klåfingrighet. Parterna trängs undan när alliansen både vill sätta lönerna och försämra konfliktreglerna.
När industrins fackförbund och arbetsgivare skrev under sitt Samarbetsavtal om industriell utveckling och lönebildning den 18 mars 1997 möttes det med stor tveksamhet av omvärlden.
I korthet innebar Industriavtalet en överenskommelse om samarbete och samsyn om löner och branschfrågor mellan parterna i den konkurrensutsatta industrisektorn.
»Med Industriavtalet gav fack och arbetsgivare varandra ytterligare status och ställning«, skriver Anna Danielsson Öberg och Tommy Öberg om den nya maktfaktorns födelse.
Staten backade snabbt upp den nya maktalliansen via Medlingsinstitutet, som sedan dess använt utfallet som lönenorm i sin medling för andra avtalsområden och därmed stärkt märkets makt. Riksbanken fick ta hand om inflationen, som idag inte hotas av lönerna, som på 1980-talet, snarare tvärtom..
LO oroades av det nya samarbetet mellan Metall, tjänstemän och akademiker (dåvarande SIF och CF): Skulle den göra det svårare att driva egen lönepolitik?
Arga medlemmar såg det som en självpåtagen grimma, som inte hade något med facklig kamp att göra.
Och under årens lopp har lågavlönade kvinnor, service – och byggfack, liksom nationalekonomer kritiserat märkets roll som tak snarare än golv för lönepåslag. Nyliberala arbetsgivare som Almega har ogillat alla centrala ramar.
De fackliga svårigheterna har också lett till ett antal särskilda uppgörelser, där exempelvis lågavlönade undersköterskor fått extra. Och så måste det fortsätta, om avtalet ska överleva, menar författarna.
Industriavtalet har aldrig haft det lätt, och svårigheterna har inte blivit färre eller mindre:
- En omvärld med EU-medlemskap och öppen arbetsmarknad pressar på och konkurrerar med låga löner och sämre villkor.
- Osäkra jobb har blivit vanligare i takt med med branschens växande anlitande av bemanningsföretag som visats i Dagens Arbetes och Handelsnytts granskning.
- Personalbristen i en underfinansierad offentlig sektor har lett till statlig klåfingrighet med regeringssatsningar, senast till lärarna som riskerar att sätta förhandlingsmodellen ur spel.
- Lokala avtal utan siffror har dessutom blivit allt vanligare för offentliga fack inom TCO och Saco och ger de övriga förbunden för lite insyn, vilket gör att märkets funktion försvagas. .
Det handlar om ifall det överhuvudtaget ska finnas några fackföreningar och en svensk modell.
Samarbetet har ändå visat sig vara förvånansvärt hållfast genom åren.
Trots allt mer decentraliserade lönerörelser med hundratals olika avtalsområden har Industriavtalet bidragit till både reallöneökningar och låglönesatsningar.
Men det skydd som gett både löntagare och företagare drivkrafter att vara med i respektive organisationer hotas inte längre främst av vänstern och missbelåtna LO-förbund, utan högerifrån, av borgerliga politiker..
Efter höstens partistämmor och motionsperiod visar sig samtliga allianspartier förespråka förändrade konfliktregler inför valåret 2018.
Moderaternas kursändring kan ändra maktordningen i Sverige mellan arbete och kapital. Parterna trängs undan när alliansen både vill sätta lönerna och försämra konfliktreglerna.
LO, liksom övriga fackliga centralorganisationer protesterar kraftigt. I dessa protester måste arbetsgivarna instämma. Parterna de samla ihop sig till ett gemensamt försvar av sin fria rätt att sätta löner. Systemet måste skyddas.
För det handlar om mer än Industriavtalet. Det handlar i grunden om ifall det ska kunna finnas några fackföreningar och en svensk modell. Parterna trängs undan när alliansen både vill sätta lönerna och försämra konfliktreglerna.
I valet mellan ett ofullkomligt Industriavtal och lönesättning genom riksdagsvotering borde ingen tveka.
Att oppositionspartierna i ett demokratiskt land ändå överväger detta är inte bara uppseendeväckande utan även systemhotande.
Fotnot: Facken inom industrin som samarbetar inom Industriavtalet utgörs i dag av IF Metall, Unionen, GS-facket, Sveriges Ingenjörer och Livs. Bland arbetsgivarna kan nämnas Industriarbetsgivarna, Teknikföretagen, Skogsindustrierna, Teko, Trä- och möbelföretagen och Grafiska företagens förbund.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
