Den nordiska modellen bör vara en fråga för det politiska systemet och dess folkvalda, snarare än föremål för juridisk bedömning i Bryssel, skriver Bente Sorgenfrey, ordförande och Magnus Gissler, gd, Nordens fackliga samorganisation.

Den nordiska modellen är unik. Genom flera konjunkturnedgångar har den visat att hög tillväxt och konkurrenskraft är förenligt med social sammanhållning och en generös välfärd. Den är både dynamisk och flexibel, tvärtemot Carl Bildts dystra profetia i början på 90-talet.

Den nordiska modellen vilar på tre grundpelare, alla ömsesidigt beroende av varandra. En aktiv och stabilitetsorienterad ekonomisk politik främjar tillväxten. Genom arbetslöshetsförsäkringar värda namnet, god hälsa och hög utbildningsnivå, borgar en generell och generös välfärd för en dynamisk och flexibel arbetsmarknad med ett högt arbetskraftsdeltagande.

Det organiserade arbetslivet, med en välorganiserad och inflytelserik fackföreningsrörelse byggd på en hög organisationsgrad, är i sin tur förutsättningen för den nordiska kollektivavtalsmodellen. Jämte fredsplikten – som innebär att strejk och lockouter inte förekommer i tid och otid – har detta inneburit en hög förutsägbarhet för näringslivet.

Partsmodellen har också visat sig både dynamisk och flexibel, vilket genom konjunkturnedgångar och strukturomvandlingar tagit sig uttryck i otaliga omställningsprogram. Kollektivavtalsmodellen innebär, tvärtemot vad många tycks och vill tro, att Norden utmärks av en förhållandevis låg grad av lagstiftad arbetsmarknadsreglering.

Den nordiska modellen, med starka självständiga arbetsmarknadsparter och hög grad av kollektivavtalsreglering är således unik, i ett europeiskt såväl som internationellt perspektiv.

Allt sammantaget har detta bidragit till ekonomisk jämlikhet och konkurrenskraft, som i förlängningen skapat tillväxt och resurser åt välfärden. Därav det ömsesidiga beroendet. Likt ett stativ. Faller en pelare, faller hela modellen.

Det är alltså varken brist på dynamik eller flexibilitet som hotar den nordiska modellen. I stället tornar ett nytt orosmoln upp sig över Norden. Enligt en ny rapport från Nordens Fackliga Samorganisation, Europa och den nordiska avtalsmodellen, av professor Jens Kristiansen, Köpenhamns Universitet, har det skett en gradvis förskjutning från kollektiva överenskommelser till lagstiftning genom implementering av europeiska förpliktelser.

Häri ligger problemet. Eftersom kollektivavtalsmodellen i allt större utsträckning hotas av EU-lagstiftning, hotas också den nordiska välfärdsmodellen.

Lägg därtill en lagstiftning som börjar bli så komplex att arbetsgivare och fackföreningar inte längre vet hur de skall förhålla sig till nationell arbetsrätt. Som i fallet med Lex laval.

Trots att både Byggnads och Elektrikerna hade vidtagit stridsåtgärder som både var otvetydigt förenliga med svensk rättsskipning och enlighet med internationella konventioner – däribland föreningsfriheten, den kollektiva förhandlingsrätten och rätten att vidta stridsåtgärder – dömde Arbetsdomstolen efter konsultation med EU-domstolen, fackföreningarna till höga skadestånd för att ha satt olagliga arbetskonflikter i verket. Detta eftersom att den fria rörligheten, genom det så kallade utstationeringsdirektivet, begränsades.

Den nordiska kollektivavtalsmodellen har en bred förankring i folkviljan, inte minst med tanke på den höga anslutningsgraden – bland annat manifesterat genom Nordens Fackliga Samorganisation som samlar nästan 9 miljoner fackligt anslutna medlemmar.

Därför menar vi att den nordiska modellen och dess utmaningar borde vara är en högst relevant fråga för det politiska systemet och dess folkvalda, snarare än föremål för juridisk bedömning i Bryssel.

Bente Sorgenfrey, ordförande Nordens fackliga samorganisation och FTF Danmark
Magnus Gissler, generalsekreterare, Nordens fackliga samorganisation

Nordens fackliga samorganisation, NFS ,är en samarbetsorganisation för fackliga centralorganisationer i Norden.