Krönika I de flesta demokratier är meritokratin en allmänt hyllad princip och en grund för hur samhället ska fungera. Det var emellertid inte meningen när begreppet myntades, skriver German Bender.
Det finns en uppsjö av teorier om populismens uppgång på 2000-talet. Enligt en av dem handlar det om en reaktion mot ökade klyftor i samhället, både ekonomiska och statusmässiga. Människors ansträngningar lönar sig inte, stora grupper halkar efter och känner sig nedvärderade eller föraktade av samhällseliten, den sociala rörligheten minskar. Populismen gynnas när samhällen blir mindre meritokratiska.
Men tänk om det i själva verket är tvärtom.
Meritokratin går ut på att samhället premierar dem som har störst talang och anstränger sig mest. Åtminstone i teorin. Men den förutsätter också att samhället är ojämlikt. Risken är att den dessutom gör samhället alltmer ojämlikt över tid.
Hittills har dock den risken inte stått i vägen för meritokratins ideologiska segertåg. I de flesta moderna demokratier är meritokratin en allmänt hyllad princip och ett av grundfundamenten för hur samhället ska fungera.
Det var emellertid inte meningen när begreppet myntades.
Redan 1954 skrev Hanna Arendt i essän The Crisis in Education att meritokratin ”innebär återigen etableringen av en oligarki, denna gång inte av förmögenhet eller födsel, utan av talang”. Arendt hävdade att meritokratin stod i direkt motsats till principen om en ”jämlik demokrati”. Två år senare användes ordet (även då kritiskt) av sociologen Alan Fox i den brittiska tidskriften Socialist Commentary.
Men den som betytt mest för begreppets enorma genomslag under andra halvan av 1900-talet är den brittiske sociologen och författaren Michael Young (även omnämnd av Jonas Nordling häromåret i denna text på Arena Essä). Young var en av Labourpartiets främsta sociala ingenjörer efter kriget och medförfattare till partiets manifest inför valet 1945, då Labour besegrade Winston Churchills Tories i en jordskredsseger.
I sin bok The Rise of the Meritocracy från 1958 (med den torrare svenska titeln Intelligensen som överklass) försökte Young varna för vad meritokratin kunde leda till. Boken är en dystopisk satir i samma anda som 1984 och Du sköna nya värld, skriven som en framtidsrapport från år 2033. Den fiktiva författaren är en brittisk forskare som skildrar framväxten av ett meritokratiskt samhälle i Storbritannien, där människor belönas efter formeln IQ + ansträngning = förtjänst (IQ + effort = merit).
Youngs syfte med boken var att varna för meritokratin, eftersom han ansåg att den skulle leda till samhällen som var minst lika orättvisa som de feodala eller aristokratiska – men där den förmenta förklaringen till orättvisorna var individernas egna brister eller förtjänster. Konsekvensen skulle inte bara bli ökade klyftor, utan ett växande missnöje och en vrede hos de sämre lottade som till slut välte samhället över ända. Boken slutar med en våldsam revolt från de missgynnade klasserna och växande stöd för de så kallade ”Populisterna”.
Men bokens varnande budskap blev antingen missförstått eller bortglömt.
Effekten blev snarare den motsatta: begreppet blev alltmer positivt laddat och idag är det en närmast universellt omhuldad idé i västvärlden (åtminstone formellt och retoriskt).
Michael Young dog 2002 och året innan skrev han en artikel i The Guardian där han påminde om att hans bok var en varning om meritokratin, inte en lovsång till den. I en passage riktad till den dåvarande brittiska premiärministern Tony Blair, som ville bygga både sin regering och samhället på meritokratiska principer, skrev han: ”Det är högst osannolikt att premiärministern läst boken, men han har fäst sig vid ordet utan att inse farorna med det han förespråkar”.
Om Young fått leva till idag skulle han nog ha välkomnat den pågående meritokratiskeptiska trenden, som på senare år fått nytt bränsle av en rad böcker från forskare och skribenter i bland annat Storbritannien och USA.
Meritokratin ger framgångsrika personer legitimitet att se ner på sina mindre framgångsrika medmänniskor, eftersom de kan ta sin framgång som bevis på den egna förträffligheten.
Rent teoretiskt tillför de nya meritokratiskeptikerna ingenting till Youngs ursprungliga analys, men de bidrar med viktiga empiriska belägg som visar att meritokratins inneboende hot har börjat besannas. När Young skrev sin bok på 1950-talet var de potentiella konsekvenserna av mer teoretisk karaktär. I dag får vi allt fler tecken på att meritokratins destruktiva mekanismer är högst verkliga.
Med floder av data om arbetsmarknaden, inkomster, förmögenheter och utbildningssystemet, försöker de nya meritokratiskeptikerna belägga att meritokratin leder till ökad ojämlikhet, snarare än minskad. Anledningen är, som tidigare nämnts, att meritokratiska samhällen skapar en självförstärkande loop där eliten lägger beslag på de instrument och resurser (utbildning, nätverk, expertis) som leder till mer makt och dessutom begränsar andra gruppers tillgång till dessa resurser.
I sin nyutkomna bok Head, Heart, Hand går journalisten David Goodhart, som för något år sedan uppmärksammades för sin tes om ”någonstansare och varsomhelstare” (”anywheres and somewheres”), till angrepp på det han kallar den kognitiva meritokratin.
Goodhart menar att den moderna meritokratin under lång tid har varit oproportionerlig gynnsam för hjärnans arbete (kognitiva och akademiska yrken) i förhållande till handens (hantverkar- och arbetaryrken) och hjärtats (omsorgs- och vårdyrken). Konsekvensen har blivit att den som studerat på högskola ofta har högre status och lön, mer skonsam arbetsmiljö och mer stimulerande arbetsuppgifter, än den som inte har eftergymnasial utbildning eller yrkesutbildning.
Ett liknande budskap förs fram av Harvard-professorn Michael Sandel, som i boken The Tyranny of Merit visar att personer med högskoleutbildning är kraftigt överrepresenterade bland politiker, opinionsbildare, beslutsfattare, företagsledare och på andra inflytelserika positioner. Dessa hjälper i sin tur sina barn och sina närmaste att erhålla de förmågor och resurser som ger tillträde till makten, och för dem dessutom vidare genetiskt eftersom de i hög grad skaffar barn med varandra.
Även detta förutspådde Michael Young i sin bok för över 60 år sedan, när han skrev att “dagens toppskikt föder morgondagens toppskikt i högre utsträckning än någonsin tidigare. Eliten är på väg att bli ärftlig; principerna om ärftlighet och förtjänst förenas alltmer.”
Liksom Young gjorde i sin bok pekar Sandel på det problematiska i att meritokratin ger framgångsrika personer legitimitet att se ner på sina mindre framgångsrika medmänniskor, eftersom de kan ta sin framgång som bevis på den egna förträffligheten. Enligt samma logik kan de mindre framgångsrika anses vara förtjänta av sin egen relativa olycka.
Sandels huvudtes är att meritokratin bortser från omständigheter som vi inte rår över. Till exempel kan vi ha otur i utlottningen av gener och föräldrar, diskrimineras för vårt kön eller vår etnicitet, hållas tillbaka av ojämlika socioekonomiska villkor, eller dra fördelar av omgivande faktorer som vi själva inte bidragit till (som utbildningssystem eller skattefinansierad infrastruktur).
Detta är också något som skribenten Fredrik deBoer tar fasta på i boken The Cult of Smart. Som självutnämnd marxist anser deBoer att alla människor har lika stor rätt till ett gott liv – inte bara de som lyckas i skolan. “Om det enda som räknas är att vara smart, måste du vara en misslyckad människa om du inte är det”, skriver han. Elevers olika förutsättningar att lyckas i skolan är enligt honom ett grundläggande argument mot meritokratin.
Hittills har vi förblindats av meritokratins löfte och därför inte sett dess hot.
Men paradoxalt nog drabbas också eliten. I boken The Meritocracy Trap visar Yale-professorn Daniel Markovits att den privilegierade medelklassen, för att upprätthålla sin status och sina förmåner, arbetar längre dagar, fyller sin fritid med motion och annan prestationsinriktad stimulans, och pressar sina barn att delta i olika fritidsaktiviteter och komma in på de bästa skolorna.
De flesta av oss, oavsett samhällsklass, strävar efter att samla ihop så mycket meritokratiska poäng som möjligt och att säkra detsamma åt våra barn.
Vi är meritokratins kreatur.
Problemet är att vi inte kan göra så mycket åt det som individer. Meritokratin är självförstärkande, eftersom de mest gynnade ser till att på olika sätt gynna sina närmaste. Det leder i förlängningen till att samhälleliga orättvisor cementeras.
Dessutom fungerar den som ett förskönande och rättfärdigande raster för dessa orättvisor. Något tillspetsat kan man säga att meritokratin är ett system för att fördela resurser ojämlikt mellan människor och samtidigt en ideologi för att framställa strukturella orättvisor som individuella förtjänster eller brister.
Sociologen Jo Littler vid City University London argumenterar i sin bok Against Meritocracy för att meritokratin har blivit ett legitimitetsskapande verktyg för nyliberal ideologi och ett verktyg med vilket ”plutokratin (styre av en förmögen elit) befäster, reproducerar och utvidgar sig själv”.
Att meritokratin har en destruktiv potential, särskilt vår nuvarande variant som så ensidigt premierar kognitiva förmågor, är jag övertygad om. Just nu ser vi oroväckande uttryck för det runtom i världen. Till exempel kan Brexit och valet av Donald Trump kan delvis ha orsakats av de här mekanismerna.
Men jag är också övertygad om att meritokratiska reformer under lång tid har bidragit till enorma framsteg och mänskligt välstånd för det stora flertalet.
Frågan är om en balans är möjlig och hur vi i så fall hittar den.
Hittills har vi förblindats av meritokratins löfte och därför inte sett dess hot. Men vi bör vara medvetna om riskerna med ett framgångsideal som innebär att stora delar av befolkningen lämnas i bakvattnet och dessutom talar om för dem att det är deras eget fel.
Meritokratins mekanismer kan på sikt slita sönder samhället. Frågan är vad vi gör med den insikten. Vi lyssnade inte på Michael Young 1958. Om vi kommer lyssna den här gången återstår att se.
German Bender är programchef på Arena Idé och doktorand vid Handelshögskolan
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
