Krönika I en ny rapport föreslår tankesmedjan Ratio inskränkt strejkrätt. Detta trots att man inte påvisar några påtagliga problem med den nuvarande ordningen och dessutom helt bortser från såväl dess fördelar som de oönskade effekterna av rapportens förslag. Politiken bör avstå från att gripa in, skriver German Bender.
De flesta av Dagens Arenas läsare har säkert noterat att den debatt om inskränkt konflikträtt som blossat upp med anledning av den pågående konflikten mellan Tesla och IF Metall. Somliga borgerliga ledarskribenter och tankesmedjor har passat på att återigen vädra sina gamla krav om att begränsa eller avskaffa den fackliga rätten till sympatiåtgärder.
Jag deltog nyligen på ett seminarium om sympatiåtgärder på den näringslivsfinansierade tankesmedjan Ratio, för att kommentera en rapport författad av Ratios tidigare vd, Nils Karlson. Till skillnad från en del mindre seriösa debattörer på det här området är Karlson en kunnig och seriös forskare med god förståelse för hur den svenska arbetsmarknadsmodellen fungerar, även om han och jag ofta är oense i sak.
Ratio-rapporten ger överlag en bra bild av hur sympatiåtgärder fungerar och används i Sverige, och även en historisk bakgrund till den nuvarande konflikträtten.
Därför är det förvånande att Karlsons förslag på inskränkt konflikträtt saknar grund i den verklighet rapporten beskriver. Dessutom bortser Karlson från potentiella oönskade effekter av förslagen. Med tanke på hans djupa kunskaper i ämnet, är det konsekvenser som han torde vara väl medveten om och rimligen borde ha analyserat i rapporten.
Som alla förstår skulle en kringskuren rätt till sympatiåtgärder kraftigt försvaga fackens möjligheter att kräva kollektivavtal och förbättra villkoren för oss löntagare. Det skulle också kunna leda till en rad andra oönskade konsekvenser, varav flera är oaptitliga även för arbetsgivare.
Några av riskerna, som jag och Anders Kjellberg uppmärksammat i en debattartikel SvD, är inblandning från EU, osund konkurrens och arbetslivskriminalitet, fler och längre konflikter på arbetsmarknaden, och en destabiliserad lönebildning.
I korthet kan argumentationen på Ratios seminarium och mina svar sammanfattas på följande vis:
- ”Konflikträtten är skadlig för svensk ekonomi”
Mitt korta svar: Det stämmer inte, tvärtom tyder de flesta relevanta mått på motsatsen. - ”Även om konflikträtten inte är skadlig för svensk ekonomi idag kan den bli det i framtiden”
Mitt korta svar: Om det skulle hända kan vi diskutera det då. - ”Oavsett om konflikträtten är skadlig för svensk ekonomi eller blir det i framtiden, är den inte förenlig med principen om avtalsfrihet”
Mitt korta svar: Rent principiellt är kollektivavtal faktiskt inte obligatoriskt. Men vi lever inte i en ideal värld där allt kan utformas i enlighet med principer. Verkliga förhållanden och målkonflikter måste beaktas, i praktiken måste fackförbund kunna kräva kollektivavtal.
Fullt utvecklade svar på de här frågorna ryms inte i en krönika, men nedan utvecklar jag resonemangen en aning.
Påstående 1: Konflikträtten är skadlig för svensk ekonomi
Enligt de flesta relevanta mått har de generösa konfliktreglerna inte varit skadliga för svensk ekonomi i snart tre årtionden.
Strejker och sympatiåtgärder är inte bara oerhört sällsynta i Sverige, de är dessutom i regel korta och begränsade till sin omfattning. I förhållande till arbetskraftens storlek har än Sverige sedan 2010 haft mellan 18 och 75 (!) gånger färre strejkdagar de nordiska länderna och nästan åtta gånger färre än Tyskland.
I själva verket är alltså svenska fackförbund extremt ansvarstagande och måttfulla i sitt utövande av strejkrätten. Så pass måttfulla att de ibland får kritik för det från de egna leden.
Svenska företag är mycket konkurrenskraftiga internationellt. Och det beror inte bara på den svaga kronan. På grund av industrinormeringen har arbetskostnadsutvecklingen sedan slutet av 1990-talet varit både modest och förutsebar. Detta och den låga konfliktnivån skapar en förutsägbarhet som i sig är viktig för konkurrenskraften och värdefull för näringslivet.
Det finns fler mått som skulle kunna påverkas negativt av konfliktreglerna, men uppenbarligen inte gör det. Sysselsättningen är mycket hög internationellt sett. Antalet konkurser är inte påtagligt högre än i jämförbara länder. Sverige ligger i toppskiktet bland länder vad gäller utländska direktinvesteringar. Vi rankas regelmässigt som ett av världens mest innovativa och företagsvänliga länder.
Jag menar givetvis inte att svensk arbetsmarknad saknar ekonomiska och sociala utmaningar. Men uppfattningen att dessa problem skulle ha sin grund i en alltför generös strejkrätt och därmed motivera inskränkningar av densamma saknar grund.
Analysen i Ratios rapport ger alltså inte stöd för kravet på inskränkt konflikträtt.
Påstående 2: Även om konflikträtten inte är skadlig för svensk ekonomi kan den bli det i framtiden
Om detta överhuvudtaget kan ses som en risk är den högst hypotetisk och motiverar inte att vi undergräver en modell som bevisligen fungerar.
Här anförs ibland den situation som gällde på 1970-1990-talen, som fick facken inom industrin att 1996 ta initiativet till Industriavtalet, vilket tecknades 1997 och med vissa förändringar alltjämt gäller.
Under årtiondena som föregick Industriavtalet präglades arbetsmarknaden av återkommande strejker och en urholkad konkurrenskraft till följd av höga nominella löneökningar. Men idag är läget ett helt annat. Det finns ingenting som tyder på att vi befinner oss ens i närheten av en sådan situation, tvärtom har konfliktnivån minskat avsevärt och de nominella löneökningarna har varit blygsamma.
Det finns snarare anledning att tro att den generösa konflikträtten bidrar till en lägre konfliktnivå. Facken kan få till kollektivavtal där det behövs och acceptabla villkor för sina medlemmar utan att behöva ta till strejkvapnet.
Påstående 3: Oavsett om konflikträtten är skadlig för svensk ekonomi eller blir det i framtiden, är den inte förenlig med principen om avtalsfrihet.
I den verkliga världen kan inte principer allena ligga till grund för regleringen av komplexa ekonomisk-politiska institutioner. Vi måste vi också ta hänsyn till realiteter och målkonflikter när regelverk utformas.
På svensk arbetsmarknad är kollektivavtal den regleringsform som parterna och statsmakterna i omkring ett sekel har föredragit framför lagstiftning. Då behövs en mycket hög kollektivavtalstäckning och en möjlighet för facken att få till stånd kollektivavtal med motvilliga arbetsgivare.
Alternativet vore en helt annan arbetsmarknadsmodell än vår nuvarande.
Men om vi nu ska prata principer är det förstås så att avtalsfrihet råder i Sverige. Hela 20 procent av de anställda omfattas inte av kollektivavtal. Tittar man på andelen företag som tecknat kollektivavtal är den ännu lägre, beroende på bransch ligger den så lågt som 30-40 procent.
Möjligheten att inte teckna kollektivavtal är med andra ord högst reell. Avtalsfriheten som efterfrågas finns redan.
Vissa invänder att företag tvingas teckna kollektivavtal som de inte vill ha. Återigen är stödet för den uppfattningen svagt, vilket framgår av en ofta citerad företagsenkät i en rapport som publicerades för fem år sedan av Svenskt Näringslivs Arbetsmarknadsekonomiska råd, under ledning av Lars Calmfors.
I enkäten fick arbetsgivare med, respektive utan kollektivavtal ta ställning till fyra positiva och sju negativa påståenden om kollektivavtal. Bland båda grupperna av arbetsgivare fann forskarna att det var”slående att företagen i mycket liten utsträckning håller med om de negativa påståendena”.
Företagen med kollektivavtal tillfrågades också om de fortsatt skulle vilja ha kollektivavtal om fackets möjligheter att tillgripa stridsåtgärder försvagades. En klar majoritet (61 procent) svarade ja och bara 15 procent svarade nej. Forskarna konstaterade att detta ”talar för en övervägande positiv inställning till kollektivavtalen”.
Överlag tycks alltså svenska företag vara nöjda med sina avtal.
En värld där alla företag är fullt ut nöjda med sina kollektivavtal är dock en utopi. Hela poängen med facklig organisering är ju att skapa en motkraft så att vi anställda kan förmå våra arbetsgivare att ge villkor och ersättning som de annars inte skulle ge oss.
Det går att hitta godtagbara kompromisser och att bygga konstruktiva relationer. Det har vi gjort i Sverige. Men ett visst mått av tvång eller påtryckningsmedel är nödvändigt. Det kan ske via kollektivavtal eller lagstiftning.
Den svenska arbetsmarknadsmodellen är ett komplext system med många delikata balanspunkter som riskerar att rubbas av oförsiktiga beslutsfattare. Så länge arbetsmarknadens parter är eniga om att reglera sina förhållanden genom kollektivavtal och självständiga förhandlingar – och så länge modellen levererar goda utfall för Sveriges arbetsgivare och löntagare och samhällsekonomi – bör politiker dra sig för att störa balansen genom hot om hot om lagstiftning.
If it ain’t broke, don’t fix it.
German Bender är utredningschef på Arena Idé och arbetsmarknadsforskare knuten till Handelshögskolan och Harvard University
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
