Visstidsanställningar är en stor stridsfråga i årets avtalsrörelse. LO kräver att de begränsas från dagens fem år till max två år. Regeringen fattade 2007 beslut för att underlätta dem. Och arbetsgivarna menar att fem års visstidsanställningar behövs för att skapa fler jobb.

Fajten om villkoren för de mest utsatta på arbetsmarknaden, främst kvinnor och unga, sker mot en fond av internationell oro. I Grekland, Spanien, Storbritannien och runt hela USA demonstrerar människor mot ökande orättvisor. Mot att politiker i spillrorna efter en finanskris fortsätter att gynna den rikaste procenten av befolkningen på bekostnad av de övriga 99 procenten.

Det är en finanskris som har orsakats av samma extrema nivåer av ojämlikhet som skapade den stora depressionen 1929 – genom att majoriteten tagit så stora lån av den rikaste delen av befolkningen att de inte kunnat betala tillbaka dem.

Receptet mot den ruin som ojämlikheten lämnat efter sig är inte mer ojämlikhet, menar demonstranterna och omfamnas i retoriken av företagsledare och världspressens kommentatorer.

Alla tycks ha förstått problemet – i teorin. Men så är det det där med den egna plånboken. Regeringen och arbetsgivarna väljer nämligen att tuffa på som om ingenting har hänt. Som om skuldkrisen aldrig slagit till. Mer ojämlikhet skapar fler jobb, är mantrat. Likt lokförare oförmögna att byta spår, på väg mot en avgrund, mot en ny finanskris.

Men hur många nya jobb skapas av att arbetsgivarna kan behålla en person i visstidsanställning i fem år i stället för i två? Och varför är villkoren sämre för de mest utsatta, men arbetslösheten ändå konstant högre, jämfört med hur det såg ut för sex år sedan?

Problemet tycks vara att företagens ökade vinster inte går till att anställa fler. Vinsterna går till ökad utdelning till aktieägarna. Aktieägare med allt mer brännande stålar i fickan som måste investeras för att föröka sig. När exportsektorn haltar måste den offentliga sektorn öppnas upp. Pengarna kan ju inte ligga och samla damm, eller hur! De ska investeras i banker och riskkapitalfonder, som kan fortsätta bygga vårt bolåneberg och casha in på vård och skola.

Oförtrutet upprepar regeringen och arbetsgivarna sitt mantra, medan världen brinner: Åt den som har skall varda givet. Att välja är att existera. Att äga är att vara fri. De fattiga får hoppas på salighet i himmelriket, ty några pensioner tycks arbetsgivarna inte ha råd med.