LEDARE En uthållig coronapolitik kräver att bördorna fördelas mer jämlikt mellan åldersgrupperna. Då funkar det inte att så många medelålders och så få 70-plussare har makt över äldres villkor under pandemin.
Det har gått en vår, det har gått en sommar och vi vet att ännu är inte coronapandemin slut. Att det svenska samhället hittills bevarat lugnet efter den inledande pandemipaniken visar att ledarskap och strategi fungerat bättre än på många andra håll.
Och nu gäller det att fortsätta navigera rätt. Inte bara stirra sig blind på överdödlighet vars orsaker ännu återstår att analysera.
Vi bär bördorna tillsammans, »we’re in this together«, lyder det officiella mantrat överallt. Men i Sverige har de äldre tagit en stor del av ansvaret för att smittan inte ska spridas. Priset har varit högt.
Om några månader kan de friska av landets 1,6 miljoner i åldern 70-plus kanske få leva efter ungefär samma regler som andra, om smittläget är fortsatt gynnsamt, enligt statsepidemiolog Anders Tegnell. Och idag, tisdag väntas besked som förhoppningsvis även medför lättnader för de cirka 80 000 med plats på särskilda boenden, som haft besöksförbud sedan 1 april.
I riksdagen är den gruppen över 65 år 1,7 procent, 6 av 349 ledamöter.
Skydda-de-äldre-strategin i sin nuvarande form är inte hållbar under flera år. Isoleringen kan bli lika farlig som viruset för de äldre, varnar bland andra psykiatriprofessorn Ingmar Skog. Kanske bryts isoleringen äntligen för exempelvis Hans-Erik Hultgren som firade födelsedagen utan besök och torrt konstaterade i SVT:s Agenda (6 september): »Det är för galet. Människor har jobbat och betalat skatt hela sitt liv och så får man en sån här belöning.«
Det stränga regelverket har fått svåra konsekvenser under det halvår det funnits. Förbudet är varken hållbart ur ett mänskligt eller juridiskt perspektiv påpekade rättsexperten Jan Melander på DN Debatt. » Vi skyddar ju bara de äldre mot deras anhöriga. Många säger att de lika gärna kan lägga sig ner och dö «, sa Monica Berglund chef för Vegahusens äldreboende i Göteborg när hon medverkade i förra söndagens Agenda.
Hon är en av få i branschen som krävt att regeringen häver besöksförbudet och även skickat förslag till socialminister Lena Hallengren (S) på hur det kan fungera. »Jag tror på ett liv före döden. Besöksförbudet är en alldeles för kostsam uppoffring«, tycker hon, och det är lätt att hålla med.
Uppdraget kan inte bara vara att stoppa smitta, utan också att värna livskvalitet. Det är inte bara liv, utan värdet i livsåren som måste skyddas. Det stränga regelverket har hela tiden motiverats med att de mest sårbara måste värnas, och att myndigheterna är »de som är experter på att begränsa smittan« och ska avgöra när isoleringen kan hävas. Detta underströk statsminister Stefan Löfven i Aktuellt (9 september). Men denna princip, att lyssna på expertmyndigheterna, gäller uppenbart inte de yngre.
Bara dagar senare avgick Universitets- och högskolerådets generaldirektör i protest mot regeringens »faktaresistens«, sedan UHR och de 21 lärosäten som ansvarar för proven inte fått gehör för sin enhälliga bedömning att höstens högskoleprov inte kan genomföras på ett smittsäkert sätt.
Regeringen har satt politik framför hälsa, menade Karin Röding. Inkonsekvensen, som fråntog GD hennes befogenheter, är märklig och ideologisk. Yngre, som har ett friare liv, sprider för närvarande smittan mer än äldre – och även om de inte blir lika sjuka så hotar ungdomarnas smittfrekvens de äldres frihet. Så när Stefan Löfven understryker att återgång till en humanare ordning »aldrig kan ske genom att ge avkall på att begränsa smittan« så bör det i konsekvensens namn nu, än mer, gälla de yngre.
Högskoleprovet avgör dessutom inte behörighet till högskolan, utan är en av flera urvalsgrunder vid sidan om gymnasiebetyg som ger möjlighet att komma in på högstatusutbildningar där söktrycket är högt.
Den tidigare statsepidemiologen Annika Linde framhåller i DN det orimliga i »att människor med kort tid kvar att leva inte ska få träffa sina nära anhöriga« och att yngres hänsynslösa risktagande ska avgöra hur länge de äldres isolering ska behöva pågå. Hon ser Sveriges strategi för gruppen över 70 som åldersdiskriminering. Hennes kritik ger en viktig lärdom för framtiden.
Enligt World Values Survey, WVS finns Sverige i en föga hedrande världstopp när det gäller att värdera gamla människor lågt. Ett häpnadsväckande exempel lyfts även av kolumnisten Britta Svensson i Aftonbladet : MSB, myndigheten för samhällsskydd och beredskap har i sina återkommande enkäter om oro under coronakrisen helt valt bort alla över 79 år, just den tredjedel av riskgruppen som drabbats värst!
Marina Arkkukangas, doktor i vårdvetenskap vill se en nationell strategi för äldres ensamhet med bland annat en ansvarig minister eller talesperson i politiken. Med tanke på att en växande grupp i befolkningen har försvinnande få som representerar dem i beslutsfattandet har hon starka argument.
20 procent av Sveriges invånare är över 65 år. I riksdagen är den gruppen 1,7 procent, 6 av 349 ledamöter. I covidtider behöver gruppen 70-plus bli bättre representerade när politiken bereds och beslutas. Av socialministerns närmaste medarbetare borde följaktligen minst en ha denna ålder inne.
Mer fördelningspolitik behövs i coronapandemin. Både när det gäller deltagande och resurser. Om strategin ska fortsätta pressa smittkurvan neråt så måste frihetsbegränsandet fördelas mer jämlikt i befolkningen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
