ledare Magdalena Anderssons installationstal visar att det finns en ny riktning i socialdemokratin. Och en ny tydlighet.

Socialdemokraterna har inte bara fått en ny ordförande, Magdalena Andersson, utan på många sätt en ny politik.
Eller rättare sagt en återgång till traditionella arbetarrörelsevärden, med kärnan i en fungerade och rättvis välfärd.  Det framgick inte minst av Anderssons linjetal till partikongressen idag.

Otaliga var hennes hänvisningar i talet till att ”våra skattepengar ska gå till de som behöver det, inte riskkapitalister” och att ”de fria avreglerade marknaderna inte är lösningen, de är problemet”.
När hon sa att Socialdemokraterna ska ta tillbaka kontrollen utbröt jublet bland kongressombuden.
Många ombud har nog känt att man mist en del av kontrollen när man under senare år accepterade en sträng budgetdisciplin och marknadslösningar på många områden. Eftersom just Magdalena Andersson varit den som brukat tjata om vikten av att ”samla i ladorna” var det närmast symboliskt att det var just hon som kungjorde att vinden mojnat och att en ny epok börjat.

Det kändes fräscht att hon vill göra segregationen till huvudfrågan och kriminaliteten till en effekt av den

Huvudnumret i marknadskritiken på kongressen gällde förstås friskolorna och beskedet att vinstuttag inte längre ska vara tillåtna. Om den växande frustrationen över marknadsskolan också bland de borgerliga väljarna räcker för att fatta kloka riksdagsbeslut är det ingen som vet.
Men att driva opinion är en viktig uppgift. Har man en klar åsikt är det en förutsättning för att få också tveksamma väljare att inse att socialdemokratin står för en tydlig rörelseriktning.

De politiska reportrarna var besvikna för att det inte var så mycket nytt i Anderssons tal om gängkriminaliteten.
Men det kändes rätt fräscht att hon vill göra segregationen till huvudfrågan och kriminaliteten till en effekt av den.
Lyfter man som hon fram människors lika värde, blir ingen oberörd av hennes uppräkning av allt konkret som finns att göra för att mota segregationen. Och att sambandet med den kriminella världen finns.

Ofrånkomligt var kanske att Andersson, på samma sätt som alla ledande socialdemokrater, vill skryta med den industriella boomen i Norrland, med fossilfritt stål och batterifabriker. Men att som hon i sitt linjetal beskrev det som sker som något typiskt svenskt och socialdemokratiskt kan slå tillbaka, sedan det visat sig att tusentals inhyrda utlänningar just nu jobbar under laglösa arbetsvillkor med själva byggnationerna.

Den bedövande enighet som fanns i partiet inför att välja just Magdalena Andersson kommer ur de höga förväntningar som hon skapat, med sin beslutsförmåga och retoriska talanger. Faran ligger i att hon bara har tio månader fram till valet att visa vad hon går för. Och riskerna för att snava i den parlamentariska oredan ska inte underskattas.
Men intrycken från partikongressen tyder än då att socialdemokratin stärkt sin ledning och att den interna enigheten är större än på många år.