Centerns kluvenhet

ledare Magdalena Andersson blev åter vald till statsminister, men ska det bli något gjort fungerar det inte att låta Centerns motsägelser styra politiken.

Hur ska den enpartiregering som Magdalena Andersson ska leda hantera det bräckliga parlamentariska underlaget?
Som Socialdemokraterna ofta brukar göra, genom en öppenhet att resonera ihop sig med andra som kan ha intressanta förslag. Frågan är bara om alla vill ha en öppenhet.

Minoritetsregeringar är inget nytt i svensk politik.  Tvärtom, att kunna regera med klar majoritet är kortvariga undantag. De senaste årtiondena har vi i stället sett tre år med Centern som stödparti till Socialdemokraterna, och tolv år med Miljöpartiet och Vänsterpartiet som parlamentariska supportrar.  Det vänsterparti som Centerpartiet numera kallar ”ytterlighetsparti” har periodvis varit med och förhandlat om socialdemokratiska budgetar, utan att resultatet vad vi kan se blivit någon slags extrem politik.

I själ och hjärta står hon till höger om högern

Det tog slut 2019 med januariavtalet, där punkt 44 löd: ”Denna överenskommelse innebär att Vänsterpartiet inte kommer att ha något inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden”. Det är detta som kom att kallas förnedringsklausulen.

I en riksdagsdebatt för några månader sedan menade Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar att med denna klausul har Centerpartiet infört ett pratförbud, när man i själva verket måste resonera med varandra för att hitta kompromisser. Centerledaren Annie Lööf svarade: ”Det finns inget samtalsförbud. Det finns inget förhandlingsförbud”.
Formellt sant eftersom januariavtalet i somras skrotades. Men i praktiken tycks Annie Lööf lika beredd som tidigare att bestraffa Socialdemokraterna om de vänslas med fel partier.

Det visade hon i onsdags när hon fem i tolv förklarade att Centern skulle rösta för Magdalena Andersson som statsminister men sedan egendomligt nog rösta mot den budget som socialdemokrater och miljöpartister stod bakom. Detta motiverades av att Vänsterpartiet med regeringen fått igenom förbättringar för de sämst ställda pensionärerna – krav som dock inte ingår i budgeten – och fått ett mycket vagt formulerat avtal om att regeringen får förhandla med vem den vill för att det ska bli bra lösningar.
Detta kallades för att regeringen gjort en ”vänstersväng”, trots att påslag för pensionärerna ingår i flera av riksdagspartiernas politik inför valet.
Det tokiga med Annie Lööfs bestraffningsåtgärd blev också att Centerpartiet ställt sig bakom högerpartiernas budget som bland annat innehöll en sänkning av bensinskatten, i strid med den kamp mot fossila utsläpp som nu krävs.

Det är fortfarande oklart varför Miljöpartiet därefter hoppade av regeringen.
Kanske blev Centerns konstigheter bara en förevändning för att göra vad miljöpartisterna länge funderat på. Men de närvarande i riksdagshuset vittnar om närmast ett ursinne hos ledande miljöpartister, ett sinnetillstånd som inte kan ha varit teater. Ilskan bottnade i att man nyligen gjort stora eftergifter till Centern om strandskydd och skogsköp, men nu fått en örfil som svar.
Politik kommer alltid att rymma märkliga taktiska manövrer, särskilt nu nio månader före ett riksdagsval. Men händelseförloppet i onsdags pekar på en möjlig huvudansvarig för kalabaliken, Centerpartiets Annie Lööf.

Den övergripande förklaringen till hennes destruktiva beteende är att hon vill vara ”en konstruktiv kraft i mitten av svensk politik”. För att trovärdigt vara i mitten måste hon göra sådant som dämpar kritiken mot henne från höger. Och hon får inte glida i väg för mycket åt vänster heller.
Det är en rätt hopplös position. Men dessutom, talet om att hon finns i mitten är mest trams.  I själ och hjärta står hon till höger om högern, och gillar egentligen extrema nyliberala lösningar som dock inte är gångbara i dag. Det är därför hon från sin hemsida tagit bort de hyllningar som fanns där för några år sedan av extrema författare som Ayn Rand (övermänniskan som ideal) och Robert Nozick (skatter är stöld).
Ur denna Annie Lööfs inre kluvenhet kan en del av de motsägelser vi bevittnat av hennes parti den gångna veckan förklaras.
Ska Magdalena Anderssons enpartiregering få något gjort ska hon förstås lyssna på andra, men inte låta sig toppridas av centerledaren.