ledare Likt många finansministrar har Magdalena Andersson fått bilden av att vara en finanspolitisk kamrer. Men det finns en annan Andersson, och de tyngsta budgetdoktrinerna har övergetts.
Statsvetarna, medieexperterna och vadslagningsfirmorna tycks ense: Magdalena Andersson är den givna kandidaten att efterträda Stefan Löfven som socialdemokratisk partiordförande. Frågan är bara om hon vill ta det avgörande steget och ställa upp.
Ledarskiftet sker i en turbulent tid där oron är stor för partiets långsiktiga överlevnad. Men många partiaktiva ser partiledarskiftet vid kongressen i november som en chans för en nystart.
Det talas lite slarvigt om detta som behovet av en vänstersväng. Men vad är bättre pensioner, fler billiga hyresrätter, större trygghet i socialförsäkringarna, samt ökade bidrag till kommuner och regioner annat än en återgång till klassisk socialdemokratisk politik?
Förslag som dessa, präglade av folkhemmets grundläggande värderingar, finns i många motioner till kongressen och den arbetsgrupp för ökad jämlikhet där Magdalena Andersson varit sammankallande.
Det är angeläget att personfrågorna inte tillåts skymma sikten för de nödvändiga sakpolitiska förändringar som krävs.
Finansministrar som Magdalena Andersson får lätt bilden av sig att vara finanspolitiska kamrerer.
Men man får inte glömma att det också finns en annan Andersson. Hon som i sitt Almedalstal för två år sedan talade om hur dörren till ett annat liv öppnades för hennes mamma, när denna från landsbygdens fattigdom fick ta del av det socialdemokratiska välfärdsbyggets första steg.
Vill socialdemokraterna ha en mer öppen procedur för partiledarvalet borde det alltså inte vara några svårigheter för Magdalena Andersson att visa vilka politiska värderingar som hon står för.
Hon har de senaste åren haft en tydligare bild än många av hennes möjliga motkandidater av vad för sorts parti socialdemokratin bör vara. Pandemin, som visat behovet av det starka samhället, har förmodligen gett henne draghjälp att överge förlegade budgetdoktriner.
Det uttalade syftet med den arbetsgrupp för ökad jämlikhet, som Magdalena Andersson lett, har varit att identifiera hur vi ska minska de växande klyftorna och lägga ”en grund för partiets politik inför valrörelsen 2022”. Hon ligger alltså nära det som bör göras.
Ställer Andersson upp på att låta sig väljas riskerar knappast en öppnare debatt inför partiledarvalet att hamna i en repris av den olyckliga striden mellan höger och vänster inför valet av Håkan Juholt.
Partidistrikten, antingen de brukar luta åt höger eller åt vänster, är nämligen i dag förbluffande ense. De flesta vill ha ett slut på att vara ett förhandlingsmaskineri utan tydliga, egna åsikter, som man upplevt sig vara de senaste åren.
Med eller utan Magdalena Andersson vid rodret är det angeläget att personfrågorna inte de kommande veckorna tillåts skymma sikten för de nödvändiga sakpolitiska förändringar som krävs. Reformförslag saknas inte. Frågan är bara, som alltid, finns viljan? Och modet?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
