Hur kommer det sig att de nordiska länderna tillhör de lyckligaste i världen? Ett svar är att den nordiska samhällsmodellen minskar den ekonomiska osäkerheten. 

Den 20 mars varje år firas världens lyckodag. Sedan 2012 publiceras därför detta datum den årliga World Happiness Report. Tillkomsten av den här rapporten är ett uttryck för ett nyvunnet akademiskt och politiskt intresse för vårt subjektiva välbefinnande och vad som driver vår livskvalitet.

I den första rapportens inledning sägs att vi lever i en tid av stora kontraster. Den tekniska utvecklingen och produktiviteten skjuter i höjden samtidigt som minst en miljard människor inte har tillräckligt att äta. För varje dag som går bygger vi vårt ökade materiella välstånd alltmer på bekostnad av klimatet och framtida generationers livsbetingelser. Den ekonomiska tillväxten i västvärlden har under efterkrigstiden i bästa fall endast marginellt förbättrat vårt välbefinnande. Övervikt, diabetes och psykisk ohälsa är centrala komponenter av våra moderna liv. Växande inkomstskillnader låser fast barn i svåra uppväxtförhållanden.

För min del är det uppenbart att den ekonomiska tillväxten bör kompletteras med andra indikatorer

I ljuset av detta är det inte alldeles förvånande att en av grundfrågorna i lyckoforskningen är: vad bör vi som samhälle styra mot? Räcker det med att vi likställer förbättrat mänskligt välbefinnande – vår lycka – med tillväxt i BNP? Om inte, vilka är alternativen?

För en del har de här frågorna öppnat upp för en kritik av den ekonomiska tillväxten som sådan. Där befinner inte jag mig.

För min del är det uppenbart att den ekonomiska tillväxten bör kompletteras med andra indikatorer på mänsklighetens utveckling, men samtidigt är det lika uppenbart att många aspekter av vårt välbefinnande är beroende av vår ekonomiska utveckling. Som det ­– aningen stolpigt – kan uttryckas: ekonomisk tillväxt är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för nuvarande och framtida generationers livskvalitet. Tror jag. Om kakan i dag hade vuxit på rätt sätt – inom de politiska, ekologiska och sociala gränserna – hade behovet av alternativa indikatorer varit mindre. Nu är det inte så.

Och eftersom det inte är så finns det goda skäl att inspireras av den alldeles färska boken Wellbeing: Science and Policy, författad av den världsledande arbetsmarknadsforskaren Richard Layard och ekonomiprofessorn Jan-Emmanuel De Neve, verksam vid universitetet i Oxford.

En av de aspekter som lyfts fram i boken är att det finns systematiska skillnader i lycka i västvärlden. I den senaste World Happiness Report är Finland och Danmark de lyckligaste länderna i världen. Samtliga fem nordiska länder tillhör de sju lyckligaste. Sverige rankas som sexa, precis före Norge. I förhållande till västländernas produktivitetsnivåer underpresterar USA, Irland och Belgien i termer av medborgarnas välbefinnande.

Hur kommer det sig då att de nordiska länderna tillhör de lyckligaste i världen?

Den danska välfärdsforskaren Bent Greve har under lång tid sökt svaret på den frågan. Hans svar ligger i linje med den breda välfärdsforskningen och fokuserar på välfärdsstatens olika delar. I de nordiska länderna är vi lyckligare än i andra, lika rika länder därför att samhällsmodellen minskar vår ekonomiska osäkerhet, att vi är förhållandevis jämlika och jämställda, att vi har ett inkluderande arbetsliv och att vi har tillit till varandra och det politiska/juridiska systemet. Barnomsorg, gratis skolgång, trygghet i arbetslivet, arbetslöshetsförsäkring, aktiv arbetsmarknadspolitik, offentligt finansierad sjukvård, pensioner och äldreomsorg är några av de bärande delar som Greve brukar lyfta fram.

Men om nu välfärdsstaten bidrar till att göra oss lyckliga, kan det då också vara så att lyckan bidrar till vår ekonomiska effektivitet?

För att besvara den frågan bör vi först lära oss att även välbefinnandet i arbetet är högt i Norden i förhållande till andra rika länder. Vi bör även lära oss att 10 procent av de anställda i Sverige – utifrån en fråga om den sammantagna nöjdheten med arbetet – är missnöjda med sitt arbete och att tre fjärdedelar är nöjda. Övriga är mer ljumma i sin upplevelse av sitt arbete.

Är arbetsmiljön god och arbetet utvecklande, ja då förbättrar det arbetsgivarens innovationsförmåga och lönsamhet

Detta framkommer av den senaste statistiken från den arbetsmiljöundersökning som Statistiska centralbyrån sedan slutet av 1980-talet genomför vartannat år. Av statistiken framgår också att det finns betydande skillnader i välbefinnandet i arbetet utifrån kön, ålder, inkomst, yrke och bransch. Bland annat.

Anlägger vi i stället ett historiskt perspektiv ser vi av diagrammet att välbefinnandet i arbetet på svensk arbetsmarknad har varit oförändrat de senaste 30 åren. Och detta trots att reallönerna har ökat snabbt sedan den andra halvan av 1990-talet – men i spåren av pågående inflationskris under ett antal år kommer att ligga lägre än tidigare.

Hur kommer det sig att välbefinnandet i arbetet inte har förbättrats på 30 år och vilken roll spelar egentligen lönen?

När det gäller lönens betydelse tror jag att ett kontrafaktiskt resonemang är nödvändigt. Den produktivitetstillväxt som har möjliggjort den snabba reallönetillväxten hade, om den inte hade gått till reallöner, bidragit till en gradvis ökad vinstandel i svensk ekonomi. Löntagarnas andel av den ekonomiska kakan skulle – trots ett större bidrag genom en högre produktivitet – därmed ha varit betydligt lägre år 2021 än 1997. På makronivå hade detta bidragit till ett minska vårt välbefinnande i arbetet. Tror jag.

Lyckan är till stora delar relativ – inom och mellan de kapaciteter som vi ikläder oss i våra liv.

Vad som kan behövas för att öka välbefinnandet i arbetet på svensk arbetsmarknad får vi en hint om här, även om det är en extremt komplex fråga som skär genom samhällets och arbetslivets alla nivåer. Men oavsett de konkreta reformerna ligger det en dold produktivitetspotential i diagrammet. Skälet är enkelt: ett ökat välbefinnande i arbetet – här åskådliggjort med en positivt lutande röd kurva – skulle bidra till ökad produktivitet (se t ex här, här, här, här, här, här, här). Detta är något som samhällsvetenskapen har förstått allt mer av under senare år och det är ett bärande tema i Layards och De Neves nya bok. Deras slutsats är tydlig: är arbetsmiljön god och arbetet utvecklande, ja då förbättrar det arbetsgivarens innovationsförmåga och lönsamhet. Till och med aktievärden tycks gynnas.

Vad de dessutom visar är att arbetet tillhör de allra viktigaste delarna av vårt välbefinnande. Ett förbättrat välbefinnande i arbetet tycks således inte bara leda till högre produktivitet och större reallöneutrymme, utan bär även på potentialen att göra oss lyckligare. En sådan utveckling är det inte alldeles lätt att avfärda som dålig – trots att det skulle öka den ekonomiska tillväxten!

Daniel Lind

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena