De faktorer som bidragit till den höga produktiviteten har i många avseenden också bidragit till en hög och jämnt fördelad livskvalitet, hög medellivslängd, hög arbetstillfredsställelse och hög social rörlighet. Det skriver Daniel Lind.
Möjligen har du redan hört detta till leda, men det går inte att komma ifrån att den moderna världens framväxt hade varit omöjlig utan den remarkabla produktivitetstillväxt som vi har sett sedan industrialismens genombrott. Grunden för den här utvecklingen är att tekniska landvinningar gradvis har förändrat företagens produktionsprocesser.
Produktionen flyttade först från hemmen till fabriker. Produktionen i fabrikerna effektiviserades med löpande band och taylorism. Järnvägen knöt samman länder.
Under de senaste decennierna är det informations- och kommunikationsteknologin, i kombination med handelsliberaliseringar, som har vidgat företagens produktions- och avsättningsmöjligheter. Det brukar sägas att det globala arbetsutbudet har fördubblats. Importens betydelse för produktionen har mångfaldigats. De globala värdekedjorna har blivit längre och mer komplicerade. De utländska direktinvesteringarna har skjutit i höjden. Kina har vuxit fram som världens fabrik.
Det finns olika vägar att gå och alla länder utvecklas med nödvändighet utifrån sin specifika historia
Den här hyperglobaliseringen har fått sig flera törnar under senare år – i form av finanskrisen 2008, brexit, Trumps presidentskap, coronapandemin och Rysslands invasion av Ukraina. Möjligen är detta en förklaring till varför produktivitetstillväxten i västvärlden i dag är ungefär en procentenhet lägre per år än före finanskrisen.
Detta gäller även för Sverige. Men hur har det påverkat Sveriges produktivitet i förhållande till andra västländer? Ny statistik från OECD visar att Sverige rankades som världens fjärde mest produktiva ekonomi år 2008 och som femte mest produktiva år 2021. För 50 år sedan rankades svensk ekonomi som världens tredje mest produktiva.
Norge, Irland, Danmark och Belgien är i dag mer produktiva än Sverige. Efter Sverige följer USA, Tyskland och Luxemburg. Storbritanniens produktivitet uppgår till ungefär tre fjärdedelar av Sveriges och G7-ländernas till fyra femtedelar.
En uppenbar slutsats av den här listan över länder är att hög produktivitet kan uppnås på olika sätt, med olika samhällsmodeller. Följer vi sociologiprofessorn Gøsta Esping-Andersens väletablerade typologi över välfärdsregimer, ser vi att liberala, konservativa och socialdemokratiska regimer representeras bland världens mest produktiva länder. Likväl finns det liberala och konservativt präglade länder som inte tillhör det mest produktiva skiktet.
Det finns således ingen grundläggande institutionell standardlösning som vägleder oss mot högproduktiva samhällen. Det finns olika vägar att gå och alla länder utvecklas med nödvändighet utifrån sin specifika historia, sin kulturella, sociala, ekonomiska och politiska kontext. Detta är något som allt som oftast förbises i den svenska ekonomisk-politiska debatten. Här tänker vi att det finns en standardlösning, en mall, som utgör produktivitetens holy grail.
Det är därför som Danmark, med världens högsta skattekvot, inte borde vara ett av världens mest produktiva länder. Det är därför som Norge, med en sjukförsäkring som från dag ett ger 100 procents ersättning, inte borde vara ett av världens mest produktiva länder. Det är därför som Sverige, med kanske västvärldens mest centraliserade lönebildningssystem, inte borde vara ett av världens mest produktiva länder. Det är därför som Skandinavien, med små om än växande inkomstskillnader, inte borde vara världens mest produktiva region.
Men så är det – och det är ingen slump. Det finns förklaringar. Och de hittar vi inte främst i olika enskildheter, utan i systemets funktionssätt, i systemet som sådant. Om detta finns det så klart en väldig massa saker att diskutera, men här nöjer jag mig med att säga att det som har bidragit till den höga produktiviteten i många avseenden också har bidragit till en hög och jämnt fördelad livskvalitet, hög medellivslängd, hög arbetstillfredsställelse och hög social rörlighet.
Den här insikten har under senare år vuxit sig allt starkare hos en organisation som OECD. De tidigare så självklara standardlösningarna (ja, ni förstår vilken typ jag avser) har, inte sällan i ljuset av ny samhällsvetenskaplig forskning, övergått i nya perspektiv, gråzoner och nyanser. Den enda vägens rekommendationer har förbytts i (viss) ödmjukhet och mångfald. Det är svårt att inte se att OECD i dag rekommenderar politiska reformer som i många fall syftar till att lösa problem som de tidigare implementerade standardrekommendationerna har förorsakat i medlemsländerna.
Hit har vi inte kommit i Sverige. Det finns flera skäl till det. Det handlar om näringslivets analytiska, politiska och opinionsmässiga dominans, om facklig varumärkestörst, om politisk räddhågsenhet och oviljan att störa breda väljargrupper med frågor som kräver uppoffringar. En uppenbar risk med allt detta är att vi bereder väg för ett mindre produktivt framtida Sverige, att vi utan diskussion byter bort något utan att ersätta det med något annat. Hur stora förändringar kan en välfärdsregim bära utan att det som finns kvar blir ett romantiskt minne utan relevans för medborgarna? När blir föreställningen om verkligheten viktigare än verkligheten?
Daniel Lind
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
