Dagens situation är inte hållbar. Antingen samarbetar partierna över blockgränsen eller så tar vi avsked av dagens valsystem, skriver LO-ekonomen Sebastian de Toro.

Demokrati syftar till att människors åsikter ska representeras i de beslutande församlingarna, men också att dessa åsikter ska kunna omvandlas till konkreta förändringar.

Om människor vill ha sänkta skatter ska det politiska systemet leverera det. Om människor vill ha fler lärare och bättre socialförsäkringar ska det politiska systemet leverera det.

Det som nu pågår i svensk politik är ett test av den svenska demokratin. Så här långt får man säga att testet inte ser ut att falla ut till belåtenhet. Riksdagens partier har inte lyckats enas kring en regering som kan få igenom sin politik, och det finns en betydande risk för att den här situationen består eller till och med förvärras.

Sverigedemokraternas besked att de avser att fälla även en blivande alliansregering, om denna inte ger efter för Sverigedemokraternas politik, innebär nämligen att ingen av de två så kallade blocken i svensk politik kan få majoritet för sin politik under rådande parlamentariska situation.

Det här innebär att vi i dagsläget står inför följande tre möjliga situationer:

1. Det uppstår ett blocköverskridande samarbete
2. Alliansen regerar med stöd av Sverigedemokraterna
3. Nyval utlyses i hopp om att väljarna den här gången kommer att rösta på ett fundamentalt annorlunda sätt än i september.

Det första scenariot ser inte ut att bli verklighet, givet de besked som de politiska partierna hittills har presenterat. Det andra scenariot ska inte uteslutas, men vi får hoppas att det inte förverkligas.

Det tredje scenariot, ett nyval, ser ut som det mest troliga i dagsläget. Men det är högst tveksamt att det skulle ändra spelplanen tillräckligt mycket för att det ska gå att bilda en handlingskraftig regering.

Sanningen är nog att problemen ligger djupare än så.

Sedan enkammarriksdagens införande i början av 1970-talet har antalet partier i riksdagen ökat från fem till åtta. Samtidigt har Socialdemokraterna, det största partiet, tappat i storlek från cirka 45 procent av rösterna till att ligga någonstans mellan 30 och 35 procent.

Utvecklingen mot fler partier behöver inte stanna där. Det svenska valsystemet är konstruerat så att det rent teoretiskt kan finnas 25 stycken fyraprocentspartier i riksdagen.

Även om det inte är troligt att det skulle bli ens i närheten av så många, är det inte orimligt att tänka sig en riksdag med tio-tolv partier inom en överblickbar framtid. De stora partierna tappar successivt mark. Det finns flera tecken på en ökad fragmentisering av samhället. Och flera nya rörelser organiserar sig politiskt.

Möjligheten att åstadkomma politiska resultat behöver i och för sig inte begränsas av den här utvecklingen, men det ökar svårighetsgraden. Och givet de samarbetssvårigheter vi ser idag, med två block som inte förmår att närma sig varandra, är det inte troligt att utvecklingen blir till det bättre.

I stället är sanningen nog den att vi behöver fundera på om det svenska valsystemet är rätt utformat. Och då kommer vi tillbaka till demokratins syfte, nämligen representation och handling. I dag har vi ett system där möjligheten att få sin åsikt representerad i parlamentet är relativt god, men där det blir allt svårare att styra landet.

Ett antal regler har införts de senaste decennierna i syfte att stärka möjligheten för en minoritetsregering att få igenom sin politik. Men dessa regelförändringar räcker uppenbarligen inte längre. I stället behövs en valreform.

En sådan kan se ut på olika sätt. Man kan tänka sig majoritetsvalkretsar, en högre riksdagspärr, dubbla spärrar (en spärr för begränsad representation i riksdagen och en för full representation), en modell där det största eller de största partierna får en kraftigare utdelning än sitt valresultat, med mera.

Valet av modell är givetvis viktig fråga. Men viktigare är att riksdagens partier ser sanningen i vitögat. Dagens situation är inte hållbar. Antingen samarbetar ni över blockgränserna. Eller så är det dags att säga hej då till dagens valsystem.

Sebastian de Toro, ekonom, LO