Skilj de stora bankernas mer riskabla finansiella transaktioner från banktjänsterna för gemene man.  Det föreslog en brittisk utredning, som kom för ett år sedan.

Sir John Vickers, som lett kommissionen, menade att finanskrisen har visat att det är viktigt att se till att vanliga insättares pengar inte riskerades i spekulativa finansiella affärer.

En liknande lagstiftning som skiljde på spekulativa och vanliga bankaffärer, Glass Steagall Act,  infördes i USA efter 1930-talets bankkollapser. Men den togs bort av Clintons regering, något som anses ha öppnat för finanskrisen 2007-2008.

Too big to fail var då ett argument för att skattebetalarna skulle rädda banker. En uppdelning i mindre delar skulle göra det lättare att sanera det som är ruttet.

De brittiska bankerna skrek i högan sky över Vickers-utredningen, över alla de vinster de skulle gå miste om ifall de inte längre kunde få spela roulette med småspararnas pengar.

Sedan satte de in lobbyister för se till att det blev möjligt att kringgå det föreslagna ”stängslet” runt bankernas tradingavdelningar. Men i våras fick vi en ny våg av bankskandaler. Nu talas om att det inte längre räcker med ”stängsel”, utan att storbankerna bör klyvas i separata bolag.

Ännu hetare blev frågan i tisdags när EU:s utredning kom. Den finske riksbankschefen Erkki Liikanen, som lett arbetet, föreslår visserligen ett ”stängsel” mellan olika bankfunktioner, men vill samtidigt att varje del ska ha sitt eget kapital. Kasinodelen måste då bli lönsam på egna meriter, utan att snylta på småspararnas pengar.

I helgen fick frågan också en tydlig politisk dimension, när den brittiske socialdemokratiske oppositionsledaren Ed Miliband inför partikonferensen i Manchester ställde ett ultimatum till bankerna: Om ni inte klyver era olika verksamheter själva, kommer en ny Labour-regering att lagstifta om det, det första man gör.

Bara några dagar innan Milibands utspel presenterade de tyska socialdemokraterna sin kanslerskandidat, Peer Steinbrück. I hans valplattform som samtidigt presenterades är en klyvning av bankerna en central del. Den tyska finansvärlden har redan reagerat surt på att den kan bli ett slagträ inför det tyska valet nästa år.

De europeiska socialdemokraterna, som verkat väldigt villrådiga under eurokrisen, tycks ha hittat en intressant ingång i debatten.

Att klyva banker löser inte dagens kris och banker kan hamna på obestånd ändå, men sådana reformer kan bli viktiga byggstenar för att bädda för en mer långsiktig, ansvarsfull kapitalism.