Militärkuppen i Niger sätter strålkastarljuset på en region i djup kris. Världssamfundet måste agera, men få litar på den gamla kolonialmakten Frankrike. Därför bör EU bli mer verksamt.

I slutet av juli störtades den folkvalde president Mohamed Bozoum i Niger av militären. Styret har tagits över av general Abdourahmane ”Omar” Tchiani, som tidigare var chef för den avsatte presidentens vaktstyrka.

Militärkuppen i Niger är ännu ett bakslag för demokratin. Niger har varit en regional utpost med fria val. I Mali har militärkupper genomförts 2020 och 2021 och i Burkina Faso skedde två militärkupper 2022.

Niger producerar i dag 5 procent av världens uran och har stora urantillgångar

Sedan de jihadistiska grupperna trängts tillbaka i Irak och Syrien har ett av deras starkaste fästen blivit Mali, Burkina Faso och Niger. De jihadistiska grupperna utövar också ett starkt inflytande längre söderut i Centralafrikanska republiken. Jihadisterna i regionen är samtidigt internt splittrade och består av både IS och al-Qaida. I norra Nigeria har gruppen Boko Haram kluvits och huvuddelen har anslutit sig till IS.

I Niger har de jihadistiska grupperna varit närvarande sedan 2018. Mängder med byar och civila har attackerats, särskilt i den västra provinsen Tillaberi. För att motverka jihadismen har USA och Frankrike stött den tidigare demokratiskt valda regeringen. Även EU har givit ett betydande ekonomiskt stöd till Niger, däribland för att motverka migration. Niger har länge varit ett transitland för människor som flyr genom Afrika med båt mot Europa. Varje år passerar 150 000 människor landet på väg mot Europa.

EU bedriver dessutom en omfattande handel med Niger. Framför allt handlar det om att köpa uran från landet. Niger producerar i dag 5 procent av världens uran och har stora urantillgångar. Nu har militärstyret meddelat att exporten av uran till franska kärnkraftverk ska stoppas.

Många länder i omvärlden fördömer militärkuppen i Niger. ECOWAS, en sammanslutning av stater i Västafrika, hotar nu att invadera och återinsätta den valde presidenten Bozoum, men de kringliggande staterna är inte eniga. Militärstyrena i Guinea, Mali och Burkina Faso motsätter sig ett ingripande. Mali och Burkina Faso har till och med skickat militärt stöd till kuppmakarna i Niger.

I regionen finns ett djupt missnöje med Frankrikes koloniala förflutna och landets fortsatta närvaro. Mali och Burkina Faso utnyttjar frustrationen och anklagar ECOWAS för att gå Frankrikes ärenden. Missnöjet med den forna kolonialherren har uppenbarligen spelat antidemokratiska krafter i händerna. Under 1990-talet fanns stora förhoppningar på demokrati. Sedan dess har två tredjedelar av alla militärkupper i världen skett i franskspråkiga länder i Västafrika.

Mali och Centralafrikanska republiken har slängt ut de franska styrkorna, men länderna klarar inte att på egen hand bekämpa de jihadistiska grupperna. Tomrummet har fyllts av den paramilitära Wagnergruppen med nära band till den ryska statsledningen, även om gruppen nyligen genomförde en kort revolt mot Putin. En ny undersökning visar att Wagnergruppen i Mali inte bidragit till ökad säkerhet. I stället har de själva attackerat civilbefolkningen. Under förra året deltog Wagnergruppen i överfallet på en by där 500 människor dödades. Andra vittnesmål talar om boskapsstölder, brandbeskattning och utpressning.

Militärkuppen i Niger utgör i själva verket en del av en djupgående kris som slår mot en hel region. Det är ingen brist på varningsklockor: bräckliga statsapparater, jihadister, etniska konflikter, korruption samt stormakter och paramilitär som slåss om makt och naturtillgångar. Därtill en eskalerande klimatkris som tvingar människor som lever i armod på flykt. Niger är ett av världens fattigaste länder med läskunnigheten på under 50 procent och där bara en av tio har tillgång till elektricitet. Redan idag är stora delar av landet obeboeliga, med höjda temperaturer minskar utrymmet ytterligare.

Den fortsatta utvecklingen i regionen kommer att få stor betydelse för den globala utvecklingen. Det politiska manöverutrymmet är samtidigt begränsat. Frankrike förknippas alltför mycket med kolonial dominans. Därför måste EU bli mer aktivt i regionen och det är bråttom.