Tyst helomvändning av svensk biståndspolitik

Målet för biståndspolitiken är numera att den ska gynna Sverige.

Grunden för svensk biståndspolitik har snurrat ett helt varv. Vad som tidigare var mål och vad som tidigare skulle undvikas har bytt plats med varandra. 2003 beslutade en enig riksdag om Sveriges Politik för global utveckling (PGU). Tanken var att global fattigdomsbekämpning och rättvisa inte bara skulle stå i förgrunden för Sida, utan att alla myndigheter skulle bidra till att förverkliga de globala målen. Myndigheterna skulle också återkommande rapportera om hur de efterlevde PGU.

I slutet av förra året antog regeringen två dokument som vänt på kuttingen. Det handlar om ”Bistånd för en ny era – Frihet, egenmakt och hållbar utveckling” och om det nya regleringsbrevet till Sida. Det första dokumentet utgör en ny reformagenda för biståndspolitiken, som tagits fram i slutna förhandlingar mellan Tidöpartierna utan att den politiska oppositionen, myndigheter och berörda organisationer fått möjlighet att yttra sig. Kontrasten jämfört med den breda uppslutningen som präglade PGU är slående. Regleringsbrevet är i sin tur en precisering av reformagendan, där det bland annat framgår att biståndet till Kambodja, Mali, Burkina Faso och Sydsudan ska fasas ut och att biståndet till Palestina ska ses över.

Känner Tidöpartierna inte till förföljelsen av muslimska uigurer i Kina eller av de muslimska rohingyer som flytt Burma?

Ett gemensamt budskap i båda dokumenten är att biståndet ska användas för att ”värna svenska intressen”. Tidigare skulle all svensk politik främja global utveckling. Nu är målet att biståndspolitiken (andra politikområden nämns inte) ska främja Sverige.

I den nya reformagendan lyfts specifikt fram att biståndet inte bara ska ske i samverkan med ”svenskt näringsliv” utan också ”bejaka de ekonomiska och kapacitetsmässiga flödena tillbaka till Sverige och den svenska ekonomin”. Ett särskilt mål blir att ”identifiera sektorer där utvecklingssamarbetets och näringslivets intressen sammanfaller”. Det som väckt mest uppmärksamhet är att biståndet även ska användas för att understödja Sveriges alltmer restriktiva flyktingpolitik. Konkret innebär detta att bistånd ska användas för att ”stärka förutsättningarna för återanvändande” och ”motverka grundorsakerna till reguljär migration”.

Redan tidigare har Tidöpartierna avskaffat enprocentsmålet och skurit ner de ekonomiska anslagen till biståndet. Ambitionerna minskar med andra ord i dubbel bemärkelse, både när det gäller kronor och ören och genom de nya formuleringarna om biståndets mål och syften.

En förändring, som närmast nämns i förbigående i dokumenten, är det så kallade kärnstödet till multilaterala organisationer, inom exempelvis FN, ska ”begränsas”. Det ska villigt erkännas att flera av dessa har varit trögrörliga, men det blir inte mer effektivt när länder agerar på egen hand. En bättre ansats hade varit att verka för förbättringar av de multilaterala organisationerna. Nu saknas ambitioner och tankar om hur det gemensamma globala biståndet ska utvecklas.

Lika viljelösa och inskränkta är formuleringar om EU-biståndet. En central punkt går ut på att svenska prioriteringar bör få större genomslag inom EU, men bara en sådan prioritering utvecklas, nämligen att ”främja svenskt näringslivs möjlighet att bidra till EU-gemensamma projekt och vinna internationella upphandlingar”. En annan punkt handlar om att fler svenskar bör bli anställda inom EU:s institutioner. Så fortsätter det. Anslaget är minst sagt futtigt.

I reformagendan finns förstås också många förslag som är rimliga, som stödet till Ukraina och satsningar på jämställdhet och sexuell och reproduktiv hälsa. De goda formuleringarna och förslagen överskuggas dock av en högtravande och illa underbyggd signalpolitik. För att ta tre konkreta exempel:

• För att skapa ekonomisk utveckling i fattiga länder krävs att rätten till ”arv” upprätthålls. Menar Tidöpartierna att en arvsbeskattning i extremt ojämlika länder skulle hota utvecklingen? Och bör detta vara en kärnpunkt i den svenska biståndsagendan?
• Inom ”näringslivet” finns en ”vilja att bidra till minskad fattigdom”. Menar Tidöpartierna att detta gäller hela det svenska näringslivet? Om svaret är ja, varför ska då företagen ha del av biståndspengar? Borde de inte kunna betala mer själva?
• Religionsfriheten ska främjas – målet gäller ”särskilt kristna”. Det motiveras med att kristna ”utgör en speciellt förföljd religiös grupp i världen”? Känner Tidöpartierna inte till förföljelsen av muslimska uigurer i Kina eller av de muslimska rohingyer som flytt Burma? Eller menar partierna att dessa grupper i antal är betydligt färre än förföljda kristna? Redovisa i sådana fall gärna uträkningen.

Det kan också noteras vad som inte står i reformagendan. Där finns inte ett ord om fackliga och anställdas villkor, trots de stora förhoppningarna om ökat företagande och handel. Heller ingenting om storföretag som inte drar sig för att samverka med odemokratiska regimer. Och den skriande ojämlikheten i de flesta av världens länder tas inte upp, trots att en jämlikare fördelning både skulle minska fattigdom och underminera en del av korruptionen.