ledare Varken klimatkris eller ojämlikhet kan mötas med tekniska lösningar på marginalen. Omställningen vi står inför är så pass omfattande att det handlar om systematiska förändringar av hela samhället.

FN:s stora klimattoppmöte i Madrid svarade på klimathotets upptrappade intensitet med fluff och inställda löften. Oförmågan att, under parollen ”tid för handling”, åstadkomma någon form av bindande avtal är pinsamt – och oförsvarligt.

Handlingsförlamningen kan inte förklaras med att det fattas idéer. EU-kommissionen lanserade nyligen European Green Deal, ett ambitiöst och konkret handlingsprogram för att Europa ska bli världens första klimatneutrala kontinent till år 2050. Förutom förslag till europeisk klimatlag och ett gemensamt energisystem innehåller planen också en intressant mekanism för att omfördela kostnader mellan medlemsländer genom fonder och lån. Dessutom föreslås en klimatpakt mellan arbetsmarknadens parter.

Historien visar också att det faktiskt går att åstadkomma konkret och snabb förändring. Köldgasen freon, som bidrar till att tunna ut ozonskiktet, förbjöds genom Montrealprotokollet 1987. I Sverige har mångårig kalkning av försurade sjöar till stor del återställt ph-balansen.

Klimatkrisen har förvärrat koncentrationen av makt och förmögenheter.

Men klimatkampen slår emot en vägg när grön omställning står emot mäktiga ekonomiska intressen. När kapitalets makt hotas är det ofta inte längre intressant att snacka klimat. Trots att det är just det vi måste göra – utmana den ekonomiska makten.

Klimatkrisen har förvärrat koncentrationen av makt och förmögenheter. Enligt Marshall Burke och Noah Diffenbaugh, båda forskare inom Earth System Science vid Stanforduniversitetet, har global uppvärmning resulterat i att ojämlikheten mellan länder ökat med 25 procent det senaste halvseklet. Men klyftorna inom länder har också accelererat, framför allt genom att redan stora klyftor förvärras när klimatförändringar slår oproportionerligt hårt mot fattiga.

Här går också den skarpaste ideologiska skiljelinjen mellan liberaler och socialister, mellan politikens mitten-höger och mitten-vänster. Den liberala analysen bortser från den nödvändiga kritiken av kapitalismens destruktiva karaktär, blundar för strukturella orsaker och förklaringar. Som när DN:s ledarsida menar att global ojämlikhet inte ska lösas med genomgripande reformer utan med ”konkreta politiska justeringar” för att rätta till en ”brist på fungerande marknader”.

Men det är precis det synsättet som är så farligt.

För varken klimatkris eller ojämlikhet kan mötas med tekniska lösningar på marginalen. Hur vi än gör, hur mycket vi än krumbuktar oss, går det inte att komma undan klimathotets underliggande ekonomiska organisering. Omställningen vi står inför, vi måste stå inför, är så pass omfattande att det handlar om systematiska förändringar av hela samhället. Inklusive ekonomin.

Klimathotet måste helt enkelt mötas med en politik som knyter ihop klimatfrågan med fördelningen av makt och resurser. Trots att det inte alltid är så mysigt.