Ledare En fackföreningsfientlig tankeram om lägstalöner har länge dominerat i Sverige. Nu visar forskningen att det mesta i den har varit fel.

I senaste avtalsrörelsen var ett av Almega Serviceföretagens viktigaste krav att de lägsta lönerna inte skulle räknas upp med samma krontal som övriga löner. ”Att hålla nere lägstalönerna är viktigt för att sänka tröskeln in till arbetsmarknaden”, förklarade organisationens chef Marcus Lindström.

Budskapet har trumpetats i många år, från olika avsändare. De kan heta Svenskt Näringsliv, professor Lars Calmfors, statliga Konjunkturinstitutet, tidigare finansminister Anders Borg, alla med variationer på samma tema. ”Facken gynnar bara insiders och struntar i de som saknar jobb. Facken är ett särintresse för några få.”

 Det kan ge facken råg i ryggen inför kommande svåra avtalsförhandlingar

Arbetsmarknadspolitiken har inte stöttat lågavlönade. Därtill har a-kassan tillåtits sjunka, arbetsgivarna har fått fri import av billig arbetskraft utanför Europa och otrygga anställningsvillkor. Men det brukar inte komma upp.

Istället handlar allt om att Sverige har för höga lägstalöner.

En ny forskningsöversikt från Arena Idé om sambandet mellan lägstalöner och sysselsättning slår hål på myterna.

Det kan ge facken råg i ryggen inför kommande svåra avtalsförhandlingar.

Rapporten visar bland annat:

Högre lägstalöner behöver inte leda till färre jobb.
Höga lägstalöners negativa effekt på sysselsättningen har överdrivits och är tvärtom ofta »försumbara.
Låga löner kan istället försämra arbetsmarknadens funktionssätt.
Höjda lägstalöner kan bidra till det motsatta, ge en skjuts uppåt för sysselsättningen, driva på produktiviteten och bidra till ett högt arbetskraftsdeltagande.

Förklaringen är att det är arbetsgivarna som har största makten över lönesättningen.

Eftersom det är brist på företag som snabbt anställer till bättre villkor får anställda för låg lön i förhållande till sin produktivitet. Vilket också innebär att lägstalönerna kan höjas utan att jobben blir färre.

Denna monopsonistiskt (få köpare av arbetskraft) inriktade arbetsmarknadsforskning har bidragit till att en rad länder, som Tyskland, USA och Storbritannien höjt sina minimilöner. De svenska lägstalönerna är därmed inte längre »anmärkningsvärt höga«.

I Sverige har resultaten inte fått samma genomslag, trots att forskningen även belönades med Riksbankens ekonomipris till Alfred Nobels minne förra året. Den kan vara det bästa som hänt arbetskraft med låga löner i Sverige på länge.

Men forskningens »tankeramar har i mycket begränsad omfattning« nått svensk arbetsmarknad och dess fackliga organisationer, konstaterar rapportförfattaren Emil Bustos, doktorand i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm.

Det har lett till att «politiker, ekonomer och andra tyckare nära allierade med Sveriges arbetsgivarorganisationer helt dominerar den kunskapsmässiga och politiska diskussionen om Sveriges lägstalöner«.

Vilket sin tur kan bidra till att fokus riktas mot fel saker och att fel reformer föreslås.

Det är allvarligt att denna fackföreningsfientliga opinionsbildning fått så lite motstånd. Arbetsgivare, de stora centralorganisationerna, media och de politiska partierna har inte hängt med i forskningen och problematiserat konsekvenserna av att så många anser att lägre lägstalöner är en universalmedicin.

Men låga löner är inte lätt att förena med produktiva löntagare.

Det fackliga Sverige behöver helt enkelt höja ambitionsnivån, inte minst inför kommande svåra avtalsrörelse nästa år.

Det måste bli slut på propagandan om de sänkta trösklarnas välsignelse.