Miljö Att sortera och återvinna räcker inte för att hindra plastförgiftningen av planeten. Slutförvaringen måste tas på samma allvar som kärnkraftsavfallet. 

Varje plats på jorden är på väg att översvämmas. Hundratusentals ton plast fyller stränder, hav och natur. Plastrester finns överallt, som mikroplaster ända in i bröstmjölken.

Plasten bryr sig inte om gränser, den rör sig fritt över jordklotet. Avfallet kan hamna lite varstans. Ingen vet hur lång tid det tar innan den bryts ner. Hundratals år eller aldrig? 

Anita Goldmans artikel i DN kultur (24 mars 24) sätter ord på katastrofens vidd.

Bilden på den döda fågeln med kroppen full av plastprylar är svår att värja sig från

Det finns nästan 10 000 olika sorter, var och en giftig på sitt sätt, med okända effekter på det som växer och lever.
Varje år byggs plastbergen på med 300 miljoner ton, där bara en knapp tiondel återvinns. Kvar varje år blir alltså 270 000 ton. Proportionerna är lika för Sverige, ungefär en tiondel återvinns, men det mesta bränns upp. 

Återvinning är långt från lösningen på plastkrisen.

Bilden på den döda fågeln med kroppen full av plastprylar är svår att värja sig från. Den visar cynismen i hela dess vidd. 

Plasten är ett stort experiment med materia, utan översyn och ansvar. 

Vad ska vi då göra med alla plastrester?

Att de ska bli nya produkter och ingå i det cirkulära systemet har hittills varit självklart.

Men en alarmerande studie om hundratals gifter i återvunnen plast, presenterad vid den nyligen avslutade FN- konferensen om plastföroreningar i Nairobi, visade på riskerna: 

Ingen plast kan anses vara säker eller cirkulär, eftersom giftiga kemikalier används för att tillverka all plast, löd den bistra varningen från forskarna från Göteborgs universitet.

Oroande men inte hopplöst för Sveriges del. 

Studien är gjord på plast producerad utanför EU, vilket enligt Naturvårdsverkets handläggare gör att den inte föranleder några ändrade rekommendationer om återvinning i Sverige. Som medlem i EU har vi strängare regler: plast som återvinns ska hålla samma krav på innehåll som ny råvara. Det gör återvinning till ett viktigt alternativ. Mer plast måste in i det cirkulära systemet!

Men bara så länge plastskräpet inte kommer via länder utanför EU, vilket det ju dessvärre gör, via exempelvis nätshopping. Där har konsumenter ingen koll alls. 

Hoppet står till ett globalt plastavtal, men det är långt borta. I EU pågår också lagstiftning. Med tanke på den förskräckande utvecklingen borde frågan hamna bland de mest prioriterade hos ansvariga beslutsfattare. 

Miljö- och klimatminister Romina Romina Pourmokhtari (L) måste tala högt om riskerna med plasten som hotar att förgifta planeten och våga ställa den inflytelserika kemikalieindustrin till svars. Eftersom hon närvarade vid plastkonferensen i Nairobi hade hon där haft ett gyllene tillfälle, men än så länge har regeringen varit tyst om plasten.  

Det mest konkreta regeringsbeslutet i frågan är den nyss avskaffade plastpåseskatten, en skatt Liberalerna krävde i det tidigare januarisamarbetet, knappast det »omtag« hon själv kallar den nya politiken på området. 

Till skillnad från kärnkraftens avfall som undersökts, utretts, försetts med regler och skydd saknar plastens avfall rejäl riskbedömning, planering, analys och offentlig debatt. Trots att innehållet i plastens alla varianter, där nya hela tiden kommer, är i huvudsak okänd materia. Hur lång tid tar det innan det bryts ner? Vilka är effekterna på människor, djur, natur? Frågan borde diskuteras lika intensivt som elbristen, den är akut och brådskande. 

Kärnkraft ska tas om hand av välutbildade. Men medan plastbergen växer ser vi fattiga människor sköta jobbet genom att vada omkring i sopbergen för att försörja sig. 

Larmen om plastens giftighet kommer alltid i efterhand. Istället för att den som planerar att utsätta miljön för ännu en kemisk förening får krav att först visa att materialet är ofarligt. 

Med tanke på den snabba ökningen av antalet olika plastmaterial, och bristen på kunskap om deras effekter på människor och djur, så borde larmen väcka oro och vaksamhet även innanför EU-ländernas gränser. Plastföroreningar respekterar inte någon inre marknad.
Det räcker inte att EU:s makthavare pratar om att rädda klimatet när plastbergen växer.
Frågan måste upp på dagordningen i EU-valet och vi måste få veta mer om krafterna som förhindrar detta. 

Det finns även en hel del vi kan göra i väntan på skarpa globala lagar: 

  • Allt som går att vässa inom ramen för EU:s lagstiftning måste sättas igång nu.
  • Ta fasta på förslaget från Naturvårdsverket och skärp den ineffektiva lagen om att återvinna förpackningar på snabbmatställen.
  • Ta snabbt fram förslag för bättre återvinning i byggindustrin. 
  • Plast måste bli mycket dyrare för företagen att tillverka.
  • Som återvinningsföretaget Ragn-Sells skriver på DN-debatt (23 mars 24) måste den som förgiftar miljön tvingas betala notan. 
  • Nätshoppare bör tänka till och inte köpa produkter från länder utanför EU, därför att med dem följer ofta farliga plaster. 

Både konsumenter och beslutsfattare måste sluta med sitt strutsbeteende och agera resolut på en riktigt hotfull utveckling. 

Liv Beckström

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena