Kampen mot vinstjakten har bara börjat

Att begränsa vinsterna i välfärdssektorn är bara ett första steg. Det kommer att krävas mycket för att rulla tillbaka ett helt system av marknadisering och privatisering som kan spåras tillbaka till 1990-talet.

Så har regeringen och Vänsterpartiet äntligen kommit till skott. Nu ligger en proposition om att begränsa vinsterna i välfärden på riksdagens bord.

Det är en unik proposition, i ett unikt land. I inget annat jämförbart land har vinstintressen tillåtits styra det gemensamma som i Sverige. Som bekant är Sverige det enda landet i världen som tillåter offentligt finansierade vinstdrivande skolor.

Och det är ju inte bara det att de tillåtits göra vinst: det har varit fritt fram för såväl aktiebolag som riskkapitalbolag att driva skolor. För skolpliktiga barn. Med skattebetalarnas pengar. Utan vinstbegränsning.

Det är självklart att regeringen måste agera. Propositionen är ett viktigt steg. Men kampen mot vinstjakten har bara börjat. Det handlar om att rulla tillbaka ett helt system av marknadisering och privatisering som tvingats in i varje vrå av välfärden sedan kommuner började införa beställar-utförarsystem på 1990-talet.

Den långa listan av vad den nuvarande regeringen har åstadkommit tillsammans med Vänsterpartiet ger en förfärande bild av hur långt den dogmatiska tron på marknaden som välfärdens frälsare hade gått.

Det har inte gjorts någon lämplighetsprövning, och inget särskilt tillstånd har krävts för företag inom välfärden. Nu måste den som vill driva en skola eller ett äldreboende kunna klara av ett lämplighetstest. Och det kommer att krävas tillstånd för aktörer som ska ha hand om samhällets mest sårbara: för de som driver hemtjänst, familjehem för barn, ledsagarservice i hemmet.

Utmaningen kvarstår att skapa system som ger människor egenmakt, och som styrs genom tillit.

Det har varit svängdörrar för oseriösa och ibland direkt kriminella aktörer. Och personalen har haft mycket begränsade möjligheter att larma om fusk och missförhållanden.

Först med den här regeringen införs det som borde ha varit självklart från början: meddelarfrihet införs för personalen, och offentlighetsprincipen utvidgas till att omfatta även fristående skolor.

Självklart har inte alla aktörer varit oseriösa. En del är attraktiva alternativa arbetsgivare för människor inom vård- omsorgs- och undervisningsyrken. Men andra har bedrivit vinstjakt på personalens bekostnad.

Först med den här regeringen införs den självklara principen om att alla som jobbar inom den gemensamma sektorn ska ha schysta löner och villkor. Skattepengar inte ska gå till aktörer som sysslar med social dumpning.

Försöken att få välfärden mer effektiv med hjälp av styrsystem och finansieringsmodeller som är utformade för det privata näringslivet har havererat. Haverierna har namn som Nya Karolinska, John Bauergymnasiet, BB Sophia.

Men det kommer att ta åratal att ersätta marknadens drivkrafter med styrning som passar gemenskapens logik. Ingen vill tillbaka till 1980-talet. Utmaningen kvarstår att skapa system som ger människor egenmakt, och som styrs genom tillit.

Propositionen »Tillstånd att ta emot offentlig finansiering inom socialtjänsten, assistansersättningen och skollagsreglerad verksamhet« och den vinstbegränsning som propositionen innebär är ett steg i rätt riktning. Men kampen mot vinstjakten har bara börjat.