Efter decennier av ökad otrygghet behöver vi organisera oss för att arbetskamrater ska kunna stå emot när arbetsgivare vill försämra villkoren, skriver David Eklind Kloo, politisk samordnare, Handels.

En avtalsrörelse kan vara mer lärorik än en termins samhällskunskapsundervisning.

Plötsligt blir det tydligt att den vardag vi ofta tar för given i själva verket är uttryck för maktförhållanden, där motstridiga intressen kämpar om hur de resurser som finns i ett samhälle ska användas och hur resultatet av våra gemensamma ansträngningar ska fördelas.

Den enskilde arbetaren är beroende av sin arbetsgivare, men arbetsgivarna är beroende av arbetarna som kollektiv. Så vi behöver inte vara utlämnade till krafter bortom vår kontroll. När de vars arbete är en förutsättning för allt välstånd reser gemensamma krav förskjuts makten över samhällsutvecklingen till demokratins fördel och fåtalsväldets nackdel.

Kollektivavtalens styrka är att de inte tillåter några undantag. Samma lägstanivåer för löner och villkor gäller alla anställda på alla företag i ett yrke eller en bransch. I en utsatt situation är det svårt att ensam stå emot arbetsgivares krav på att sälja sig billigare. Då träder kollektivavtalet in och ger den enskilde den styrka hen själv kanske inte lyckas uppbåda – styrkan att säga nej.

Generella lösningar, som sätter en lägstanivå som omfattar alla, är ett bärande element i den svenska arbetsmarknads- och välfärdsmodellen. De har varit avgörande för att skapa vår relativt sett höga grad av jämlikhet.

Dock finns en tendens att vi längs vägen glömt bort vad som möjliggjort välfärdsordningar som kollektivavtal, socialförsäkringar och allmänna välfärdstjänster. För även om detta är institutionella arrangemang som på sätt och vis appliceras på samhället ovanifrån så kommer kraften som bär fram dem underifrån.

Arbetsgivarnas vilja att teckna kollektivavtal är helt avhängig arbetarnas beredskap att gå ut i strejk för sina krav. Politiska beslut måste alltid rymmas inom vad som är möjligt att göra utan att väcka en alltför stark folklig vrede. Och lika lite som kollektivavtalet är värt om ingen ser till att det efterlevs på arbetsplatsen, lika ihålig blir välfärden om människor inte säger ifrån när den inte håller vad den lovar.

Arbetarrörelsen får aldrig överge de institutionella lösningarna som omfattar alla. Men vad vi framförallt måste lägga tid och resurser på i dag är att organisera oss så att trycket underifrån för att skapa samhällsförändring blir starkare. Och vem är bättre lämpad att göra det än facket?

Den fackliga idén är enkel – om de anställda håller ihop kan arbetsgivaren inte bortse från deras krav – och de fackliga frågorna har en direkt bäring på villkoren i människors vardagsliv.

Fackföreningar som är vana att verka i en fientligt inställd miljö har lagt ner många års arbete på att utveckla konkreta metoder för hur man kan inspirera och gjuta mod i människor så att de finner kraften att gemensamt stå upp för sina intressen. Här har den svenska fackföreningsrörelsen mycket att lära.

Efter decennier av ökad otrygghet behöver vi organisera oss för att arbetskamrater ska kunna stå emot när arbetsgivare till exempel vill fördela samma arbetsbörda på färre anställda. Och det stannar inte vid att skydda rättigheter som riskerar gå förlorade – genom samfällt strategiskt agerande kan man även genomdriva förbättringar. Kampen för att höja minimilönen i USA – fight for 15 – både imponerar och förpliktigar.

En fackföreningsrörelse som lägger fokus på att organisera sin styrka underifrån kan leda en folkrörelsernas pånyttfödelse.

Med metoder som inkluderar dem som inte identifierar sig med den etablerade politiken och som bygger en gemenskap kring det som förenar människor kan man skapa alternativ till den splittring och misstro som allt mer satt sin prägel på det svenska samhället de senaste åren. Då blir det tydligt att den fackliga kampen ytterst handlar om vilket slags samhälle vi ska leva i.

David Eklind Kloo, politisk samordnare, Handelsanställdas förbund