Lösningen på EU:s kris är inte att tvinga Grekland att betala tillbaka obetalbara skuldberg. Den europeiska socialdemokratin behöver enas och driva på för en investeringspolitik värd namnet, skriver Kajsa Borgnäs, socialdemokratisk debattör.

I förra veckan skrev Leif Pagrotsky om Greklandskrisen och Tysklands dominerande roll i EU och EMU på DN debatt. Även om det är välkommet att fokus flyttas från grekiska pensionärer till tyska banker följer Pagrotskys tolkning av den grekiska tragedin i stort sett gängse manus genom att framställa den som främst en mellanstatlig, inte politisk, konflikt.

I den här tappningen är Tyskland storskurk, på väg att skaka av sig de bojor som EU-institutionerna borde utgöra och Grekland har under vänsterpartiet Syriza tagit rollen som gossen Ruda.

Visst är det sant att Tyskland dominerar EU:s krispolitik och att Tyskland kunde ha gjort mycket mer för att stödja en grekisk återhämtning, framför allt genom mer expansiv finanspolitik och skuldavskrivning. Men det är också sant att flera andra institutioner också kunnat hjälpa Grekland: Den europeiska centralbankens köp av statspapper 2015 kunde ha inkluderat också Grekland, den europeiska investeringsplanen från samma år kunde ha innehållit mer ”nya pengar” och riktade samt mer omfattande investeringar mot Grekland kunde gjorts tidigt.

Dessutom företräder Angela Merkel inte bara tyska intressen utan en koalition av länder som styrs av åtstramningsförespråkare. Pagrotsky har fel i att Tyskland ville att ”Grekland skulle köras ut ur eurosamarbetet”. Både Tyskland och CDU har varit splittrade och finansminister Wolfgang Schäuble och kansler Merkel verkar ha företrätt delvis olika linjer.

Att över huvud taget beskriva EU:s kris som främst en konflikt mellan länder leder därför fel. I stället är Greklandskrisen snarast ett politiskt triangeldrama, men där en av huvudaktörerna oförklarligt helt lämnat scenen.

För medan Europa polariseras både ekonomiskt och politiskt – mellan mer och mindre konkurrenskraftiga länder och mellan ”vinnare” och ”förlorare” inom dessa länder som rör sig både vänsterut och högerut från den politiska mitten – står den europeiska socialdemokratin och stampar på stället.

Efter finanskrisen 2008 fördes under Poul Nyrup Rasmussens ledning en debatt inom europeiska socialdemokratiska partiet PES/ESP om nödvändigheten av en självständig socialdemokratisk krisanalys och strategi som grund för en mer offensiv socialdemokrati i nästa kris. De senaste åren har dock PES/ESP mest försjunkit i introvert maktspel. Och i stället för att driva på för en socialdemokratisk krisstrategi har den tyska socialdemokratin tagit rygg på Merkel.

Brittiska Labour och franska socialistpartiet har fokuserat på nationella val och interna konflikter. De nordiska socialdemokratiska partierna har tyst accepterat åtstramningspolitiken (Sverige) eller aktivt krävt den (Finland). Och de sydeuropeiska socialdemokratiska partierna har varit bland de hårdaste kritikerna mot en grekisk skuldavskrivning i rädsla för att själva förlora ansiktet. Resultatet är att den europeiska socialdemokratin står lika handfallen i analys och strategi 2015 som den gjorde 2008 och 2010.

Greklandskrisen handlar alltså inte främst om en kamp mellan Tyskland och Grekland, eller mellan Tyskland och resten, utan om en kamp mellan en slags hybrid av konservatism och nyliberalism ledd av tyska CDU, och en radikaliserad vänster ledd av grekiska Syriza. Att de institutionellt och strukturellt svaga vänsterpartierna i Sydeuropa inte klarar av att vinna mot den central- och nordeuropeiska högern är inte särskilt konstigt.

Konstigare är att den europeiska socialdemokratin så hårdnackat undvikit att ta upp kampen för regimskifte. Det är just på grund av den europeiska socialdemokratins passivitet som vänsterpartier som Syriza och Podemos vinner, eventuellt kortvariga, framgångar. Och det är den europeiska socialdemokratins svaghet som gör Merkels åtstramnings- och koordineringspolitik så stark. Det är alltså inte Tyskland som styr krispolitiken, utan det konservativa, ordoliberala CDU. Och CDU styr inte den europeiska krispolitiken för att Tyskland generellt är för dominant, utan för att det för närvarande inte finns någon alternativ politisk kraft att räkna med, varken inom eller utanför Tyskland.

Men högerns politik har nu misslyckats två gånger på kort tid. Först när avregleringshetsen resulterade i den värsta finanskrisen och recessionen på 80 år och sedan när sparpolitiken raserade både ekonomi och demokrati i unionens periferi. Eurokrisen har dessutom tydliggjort att valutasamarbetet är ojämlikt riggat i grunden.

Allt detta borde ha öppnat möjligheter för den europeiska socialdemokratin att ta plats. Men då måste krisanalysen fokusera på politiska och ekonomiska alternativ, snarare än på att ställa stereotyper av länder mot varandra. Lösningen på EU:s kris ligger inte i att Tyskland ”binds in”, utan i att högern motas tillbaka. Och lösningen handlar inte heller om att Grekland ska betala tillbaka obetalbara skuldberg utan om att den europeiska socialdemokratin driver på för en investeringspolitik värd namnet.

Som Pagrotsky skriver cirkulerar nu en mängd förslag på hur man kan stärka och centralisera samarbetet inom EU och euron ännu mer. De flesta av dessa är skrivna av EU:s höger. Tragiskt nog saknas fortfarande en gemensam europeisk socialdemokratisk position i debatten.

 Kajsa Borgnäs, socialdemokrat, doktorand vid Potsdam Universitet, Tyskland