Koranbrännandet sätter fingret på det mångkulturella samhällets ömmaste punkt.
Kultur kan både förena och skilja människor åt. Att kulturfrågorna har fått en sprängkraft i den globala byn borde därför inte förvåna någon.
Den ökade blandningen av människor med mycket olik etnisk bakgrund är en starkt bidragande orsak till de ökade konflikterna, den politiska polariseringen och högerpopulismens starka ställning i de liberala länderna.
Segregationen i Sverige har bitit sig fast i samhället. Men man vinner inget på överdrift eller resignation inför problemen. På många håll pågår ett arbete för att minska klyftorna: i kommunerna, föreningslivet och trossamfunden.
Samtidigt verkar starka krafter i motsatt riktning. Till detta medverkar Tidöpartierna i högsta grad genom skuldbeläggning av utrikes födda, social nedrustning och repressiv kriminalpolitik.
Hur ska vi kunna gå framåt för att gemensamt läka de uppkomna såren, och förena människor i stället för att befästa motsättningarna?
Vi får helt enkelt lära oss att leva med mångkulturen, och det finns en stor potential i den
Ett första steg kunde vara att sluta skilja på svenskar och invandrare. Det är på tiden att vi inser att Sverige är ett mångkulturellt samhälle och kommer att förbli det. Termerna inrikes respektive utrikes född är tillräckliga för att kunna hantera migrations- och integrationsfrågorna i samtal och politiska debatter.
Å andra sidan bör vi inte släta över skillnaderna, eller förneka dem. Högerpolitiken och det hårdnande språkbruket i migrations- och integrationspolitiken får sin näring och legitimitet ur en ängslan i folkdjupet som bara kan mötas med klarspråk.
Många har trott att de kulturella konflikterna är avhängiga de sociala och ekonomiska faktorerna bakom segregationen, och det ligger förstås något i det. Men det är inte hela sanningen. Om vi ignorerar kulturskillnaderna kommer konflikterna att bestå.
Vi måste finna ett sätt att prata om normer, värderingar och regler, med respekt för olika erfarenheter, i en anda av ömsesidigt lärande. Hela samhället behöver engageras i en folkbildningsinsats om det ska lyckas.
Såväl den ensidigt positiva som den ensidigt negativa bilden av det mångkulturella samhället bör ifrågasättas. Folk, nationer och kulturer är varken monolitiska eller harmoniskt sammansatta – delarna knuffas, bråkar och samsas om vartannat.
Vi får helt enkelt lära oss att leva med mångkulturen, och det finns en stor potential i den. Om den inte hanteras varsamt riskerar emellertid de inbyggda motsättningarna att bli ohanterliga.
Kollisionen mellan islam och moderniteten är knäckfrågan. Det är ett stort misstag att endast beakta de yttrandefrihetspolitiska och säkerhetspolitiska aspekterna av koranbrännandet. Att detta är en kulturfråga har kommit i skymundan i debatten
Muslimer i Sverige ska inte behöva uppleva att deras religion skändas. Samtidigt måste oacceptabla inslag i de fundamentalistiska riktningarna inom islam bemötas.
Ett allmänt förbud mot brännande av religioners heliga skrifter skulle inte genast sätta yttrandefriheten på ett sluttande plan, och behöver inte heller vara en eftergift för påtryckningarna från muslimska stater. Det kunde i stället vara att sätta en gräns för kränkning av religiösa grupper, och att visa respekt för deras djupt kända och identitetsskapande övertygelser.
Demokratin är den enda politiska ordning som kan hantera pluralitet och motsättningar. Den är baserad på humanistiska värderingar, som likabehandling, tolerans och solidaritet.
Solidariteten behöver omfatta fler än likasinnade, landsmän och broderfolk. De rika länderna måste vara solidariska med de fattiga, och kan därför inte stänga gränserna för flyktingar. I synnerhet inte när ständigt uppflammande lokala och regionala krig och klimatförändringarna leder till ökad migration.
Sverige bör stå för den generösa flyktingpolitik som vi länge var kända för, men som idag har förpassats till skamvrån, och en lika generös biståndspolitik.
Förstärkt inre gränskontroll är kanhända nödvändigt i det spända läge som uppstått. Regeringens beslut skickar dess värre tvetydiga signaler, eftersom mörkhåriga med arabiska namn råkar i skottgluggen.
För närvarande tål Sverige inte ökad invandring – den behöver å andra sidan inte minska. I framtiden kommer vi att behöva ta emot fler flyktingar. Ska vi klara det måste integrationsarbetet intensifieras på alla plan, inte minst det kulturella. Jämte klimatfrågan är det vår största utmaning.
Christian Hårleman, tidigare kommunalt sakkunnig och projektledare inom kultur och integration
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
