Den riktiga faran är inte politiker som i desperation att vilja »ta ansvar« bekräftar andras problembeskrivning. Den riktiga faran uppstår när vi, massan, inte blir chockade längre, skriver Semanur Taskin, debattör.
I en debattartikel i Aftonbladet förkunnade Anna Kinberg Batra förra veckan stolt och ansvarsfullt Moderaternas nya strikta migrationspolitik. Men inte bara politiken är problematisk. Texten svämmar över av argumentationsfel. Tankefiguren kan sammanfattas så här:
Vi har stora utmaningar med integrationen. Vi har »ohållbart« många flyktingar. Den dåliga integrationen beror på migrationen, därför måste vi ha en strikt migrationspolitik.
Ett typiskt logiskt argumentationsfel, med missvisande, subjektiva och ogrundade paralleller. Utspelet handlar inte alls om att förtydliga hennes och Moderaternas ståndpunkt i migrationspolitiken. Artikeln är inte heller en flört riktad mot SD:s väljare.
Det är en invit till en relation. Hon säger: Ni kan komma till oss. Ni oroliga människor som vi »länge frös ut« och till och med »kallade rasister« för att ni uttryckte er oro kring invandringen. Ni hade rätt.
Hon besannar högerpopulistiska krafters problemformulering att den största utmaningen i dagens samhälle är medmänniskor på flykt till Sverige.
Det utmanar ett samhälle att ta emot 160 000 flyktingar på kort tid. Och vissa åtgärder behöver vidtas. Vi kan »inte rädda alla«. Det förstår jag. Men så pass stora åtgärder? Så länge? Så strikt? Ingen har tvingat oss att införa en lag som nästan omöjliggör anhöriginvandring. Viss reglering var nödvändig. Men var verkligen så pass stora regleringar nödvändiga?
I artikeln tar moderatledaren ansvar för att integrationspolitiken som alliansen bedrev var misslyckad. Men hon missar en viktig aspekt: Den dåliga integrationen kanske berodde just på politiken som bedrevs, och bedrivits, och inte på migrationen i sig?
I samma veva som hon pratar om att integrationspolitiken varit misslyckad, väljer hon emellertid att helhjärtat försvara tillfälliga uppehållstillstånd och försvårad anhöriginvandring som en permanent åtgärd. Det är obegripligt. Det är helt obegripligt att tro att det blir enklare för människor som lever i en osäkerhet kring om de ska stadga sig eller inte, och har familjer kvar i krigsområden, att lyckas integreras i samhället.
Allt det där som vi inte för så längesedan varnade för skulle hända, har redan hänt. Vi är mitt i det.
Vi lever på en planet där Donald Trump är världens mäktigaste man. Vi läser artiklar som borde vara signerade av Jimmie Åkessson. Inte Sveriges potentiellt nästa statsminister. Jag klarar inte av att smälta detta. Jag får panik.
Går det att smälta? Ska det smältas?
I en artikel som publicerades i DN Kultur i veckan ger den ryska författaren Masha Gessen sex råd för att överleva i en totalitär tid. Råd nummer sex är att bli ursinnig . Hon skriver: »Med tanke på vår benägenhet att normalisera är det viktigt att behålla sin förmåga att bli chockad. Detta innebär att folk kommer kalla dig oförnuftig och hysterisk, och säga att du överreagerar. Var redo.«
Jag tillåter mig att vila tankarna vid dessa otroligt tänkvärda ord. Den riktiga faran är ju inte Trump, Åkesson eller en politiker som i sin desperation att vilja »ta ansvar« besannar andras problembeskrivning.
Den riktiga faran uppstår när vi, massan, inte blir chockade längre. När vi inte höjer på ögonbrynen. När vi bara scrollar förbi artiklar. När vi inte blir arga. Så var arg – och tillåt andra att vara arga. Det kanske är vår enda skyddsdräkt för att inte svepas med i normaliseringsprocessen.
Semanur Taskin, debattör och aktiv i civilsamhället
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
