Hur kommer det sig att det har skrivits så många artiklar om arbetsmarknaden för utrikesfödda utan att någon debattör berört den strukturella diskrimineringen av utrikesfödda?, skriver Ihsan Kellecioglu, fristående debattör.

De senaste veckorna har vi haft en viktig debatt om på vilket sätt flyktingar ska ta sig in på den svenska arbetsmarknaden. Många problem har belysts och ett flertal åtgärder har presenterats från representanter från olika fackförbund, politiska partier, forskare, Arbetsförmedlingen etc.

Men när jag går igenom debattartiklarna på Dagens Nyheter, Expressen, Aftonbladet och Svenska Dagbladet så ser jag att en viktig pusselbit saknas av samtliga debattörer – strukturell diskriminering. Jag hittar sammanlagt 16 debattartiklar som berör frågan om arbetsmarknad och nyanlända i våra fyra största dagstidningar och inte en enda gång hittar jag diskriminering som ett begrepp.

Hur kommer det sig att det har skrivits så många artiklar om arbetsmarknaden för utrikesfödda utan att någon debattör berört den strukturella diskrimineringen?

Förra året kom diskrimineringsombudsmannen ut med en rapport med den senaste forskningen om diskrimineringen i arbetslivet. I den översikten är trenden tydlig från ett flertal olika forskningsrapporter: det förekommer strukturell diskriminering på arbetsmarknaden. Den tydligaste indikatorn på det är att den som har ett arabiskt klingande namn har 50 procents mindre chans att få komma på jobbintervju än en person med ett svenskt klingande namn.

Förstår vi allvaret i det här?

En studie som visar att det är dubbelt så svårt för en person att få ett jobb enbart på grund av hens ursprung, namn och utseende borde bli riksnyheter och vara en viktig ingrediens i debatten om arbetslöshet.

Men tyvärr blev det ingen stor nyhet då. Den används inte heller som ett slagträ i debatten i dag, detta trots att rapporten blottlägger en utbredd diskriminering som vi alla arbetsföra i olika samhällspositioner är en del av – strukturer som vi upprätthåller på olika sätt beroende på vilken maktposition vi sitter på. För det är väl inte bara sverigedemokrater som är arbetsgivare i Sverige?

Rasism och diskriminering går hand i hand. Men oftast särskiljs rasism och diskriminering som olika problem i debatten. Vi har lättare att fokusera på rasismen än på diskrimineringen.

Det beror på att det är lättare att inte vara rasist men svårt att inte vara den som diskriminerar. Detta eftersom diskriminering bygger på att våra privilegier synliggörs tydligare eftersom vi sitter på olika maktpositioner och behöver därmed göra avkall på den makt och de privilegier som vi besitter.

I dag ligger arbetslösheten för utrikesfödda på runt 16 procent och för samtliga 8 procent. Kan inte en av förklaringarna till det vara just att det finns diskriminerande föreställningar som leder till diskriminerande åtgärder mot icke-vita personer i Sverige?

Det är såklart inte den enda förklaringsmodellen för att förstå den dubbla arbetslösheten bland utrikesfödda men den behöver spela en viktig roll när regeringen tillsätter resurser för att motverka arbetslösheten. Det vore alldeles för enkelt för normen i samhället att ursäkta sina brister genom att enbart säga att problemet ligger hos de lågutbildade »invandrarna« som inte kan svenska språket.

Att erkänna den strukturella diskrimineringen och vidta åtgärder mot den vore ett fint sätt att säga till de som inte är norm att problemet inte bara ligger hos »er« utan även hos »oss«.

Förutom de åtgärder som presenteras för att lösa situationen på arbetsmarknaden hade det varit på sin plats om staten kunde subventionera arbetsgivare att arbeta med sin värdegrund genom folkbildning samt för att skapa interna processer för att komma till bukt med problemet.

Diskriminering är den där elefanten i rummet – den är påtaglig för de flesta men något som man undviker att prata om för att inte blottlägga den utbredda rasism som finns i vår samhällskropp.

Låt oss prata om det som en av faktorerna till den oproportionerligt stora arbetslöshet vi har bland icke-vita i vårt samhälle.

Ihsan Kellecioglu, fristående debattör