Bild: stock.XCHNG

Sverige tycks glida isär: vidgade klyftor, en hög restarbetslöshet, osäkra anställningsformer, en social bostadspolitik slagen i spillror samt ett växande antal papperslösa.

Både lock och botten har länge tyckts gå ur det svenska samhället mitt framför ögonen på en socialdemokrati som känns stolt och ganska mätt (om än numer med en kvinnlig partiledare).

Det är därför bra att SAP har tagit initiativ till en ny låginkomstutredning. Hög arbetslöshet, försämrade välfärdssystem och växande inkomstklyftor präglade det sena 1900-talets utveckling i hela västvärlden. Vi måste veta varför för att kunna göra något åt det.

Den första delrapporten från arbetarrörelsens ekonomiska råd visar hur manliga höginkomsttagare har dragit ifrån samtidigt som ungdomar och ensamstående mammor har hållits tillbaka. Utvecklingen är mycket allvarlig och just därför räcker det inte med att bara stapla fakta om inkomstskillnader på varandra, hur bra det än görs. Det krävs en teori om orsakssammanhangen.

I den politiska debatten florerar idag i huvudsak fyra sådana:

1. Ojämlikheten är en följd av globaliseringen som är en för människan opåverkbar naturkraft. Det finns därför inget vi kan göra förutom att ta på oss den nyliberala tvångströjan och avreglera allt som rör sig.

2. Ojämlikheten beror på de fattiga själva. Utanförskap är ett individuellt psykologiskt och moraliskt problem som går att lösa med krav, kontroll och språktester.

3. Ojämlikheten beror på alltför omfattande välfärdspolitik som skapar stelhet. Lösningen är därför att privatisera sjukvården, avreglera arbetsmarknaden och sänka skatterna

4. Ojämlikheten beror på att socialdemokratin har svikit sina ideal och slutat göra allt exakt som man gjorde det på 1950-talet. Det är inte världen som har förändrats utan någon (oklart vem, men antagligen
Kjell-Olof Feldt) som har sålt ut socialdemokratin: därav alla samhällsproblem.

Ingen av ovanstående teorier är progressiv, radikal eller hjälper oss att göra det nödvändiga möjligt dvs angripa det nya klassamhället.

Här krävs ett nytt angreppssätt och en ny teori. Framförallt måste socialdemokratin sluta prata om jämlikhet som en fråga om: den-här-gruppen-släpar-efter-låt-oss-ge-dem-någonting.

De ökande klyftorna är en fråga om hela samhället och för hela samhället.

De rika undrar: varför ska jag fortsätta bidra till det här samhället när jag klarar mig så bra själv? De fattiga undrar: varför ska jag fortsätta bidra till det här samhället när det håller mig tillbaka?

Socialdemokratin måste svara bägge dessa grupper.