Så fostras morgondagens kriminella i klassrummet

debatt Rekrytering av allt yngre barn till kriminalitet ökar. Men problemet ligger nämligen varken i för lite pengar eller för hårda tag, utan snarare i att dagens skola är skapad utifrån det förlegade synsättet att alla barn förväntas fungera ungefär lika, skriver Jessica Svedjelund.

Vi befinner oss i ett läge där den kriminella rekryteringen av allt yngre barn ökar för varje dag. Samhällets svar är att kasta miljarder i slutet på samhällskedjan. Vi bygger nya ungdomsfängelser, slopar straffrabatter och regeringen går vidare med lagförslag om kraftigt skärpta regler för unga lagöverträdare. Men trots dessa massiva krafttag står vi maktlösa inför det faktum att nya barn ständigt kliver in i gängens armar.

Varför?

För att vi vägrar se att den största rekryteringsmyndigheten opererar mitt framför näsan på oss varje vardag mellan klockan 08 och 15. Nämligen den svenska skolan.

Debatten om kriminaliteten har reducerats till en ideologisk smutskastning där högern anklagar vänstern för att kasta resurser på verkningslösa system medans vänstern menar att högen bedriver en ineffektiv och inhuman kriminalpolitisk inriktning. Sanningen är att båda sidor har rätt i sin kritik av motståndaren – men båda har också fundamentalt fel i sin egen lösning. Det vi bevittnar kan ses som resultatet av ett totalt politiskt och systematiskt dödläge, och priset betalas av våra barn.

Problemet ligger nämligen varken i för lite pengar eller för hårda tag, utan snarare i att dagens skola är skapad utifrån det förlegade synsättet att alla barn förväntas fungera ungefär lika.  Skolans ryggrad utgörs av krav på tidig teoretisk kongruens, sex timmars stillasittande och anpassning. För barn som föds med ett mer intensivt temperament, där den medfödda neurobiologiska kalibreringen är byggd för hög energi, risktolerans och ett starkt autonomibehov, blir denna miljö en fälla.

Felanpassad miljö för vissa barn

För när dessa barn naturligt reagerar på den felanpassade miljön möts de inte av pedagogisk flexibilitet utan snarare av ett systematiskt utanförskap. De stämplas, diagnostiseras och flyttas till korridorer eller resursgrupper för att “studiero” ska kunna erbjudas för de övriga eleverna. Vi patologiserar ett medfött temperament för att rädda strukturen på ett förlegat system, medan de kriminella nätverken gör exakt tvärtom.

Gängen använder sig av det styrkebaserade förhållningssättet som skolan misslyckats med. Där skolan ser ett ”problembarn” med koncentrationssvårigheter, ser gängen en lojal, orädd och strategisk tillgång. Där skolan ser impulsivitet, ser gängen någon som vågar agera under press.

I denna självbildsförvirring erbjuder gängen en frustrationslösning genom att tillgodose exakt de biologiska drifter (självständighet, problemlösning, energi och status) som skolan aktivt försöker fostra eller medicinera bort.

Inom kriminologin och sociologin är mekanismen välkänd: när individer med hög kapacitet och starkt driv systematiskt exkluderas från de legitima institutionerna, uppstår en antisocial identitetsformering. Det är en berättelse om missförstådd kapacitet som i brist på en trygg miljö som erbjuder tillhörighet muterar till destruktivitet.

Känns igen från populärkulturen

Vi känner igen fenomenet från populärkulturen där vi lärt oss att ingen föds ond. De karaktärer som till slut vänder sig mot samhället och blir ”superskurkar” är nästan undantagslöst individer med enorm potential, skärpa och unika styrkor, men som i barndomen har utsatts för utanförskap, mobbning, oförståelse och ensamhet.

För när ett barn med extrem kapacitet systematiskt möts av budskapet att ”du passar inte in”, uppstår lätt en farlig statusfrustration. Gängen blir då den enda arenan där deras medfödda styrkor tas tillvara och där de tillåts uppleva sig dugliga.

Vi står helt enkelt för nära problemet för att se att det är våra egna system skapar morgondagens förövare.

För de individer som idag leder och strategiskt bygger upp kriminella organisationer besitter en extrem, medfödd ledarkapacitet, logisk skärpa och en förmåga att hålla samman komplexa strukturer under dödshot. Det är exakt samma neurobiologiska egenskaper som kännetecknar våra mest framgångsrika entreprenörer, visionärer och förändringsledare.

Skolan stöter bort dessa intensiva temperament som har den medfödda drivkraften att dra ett samhälle framåt. Samtidigt står det legitima samhället kvar, dränerat på den handlingskraft och energi vi så väl hade behövt i våra företag, i vår forskning och i vår samhällsuppbyggnad.

Ge plats åt kunskap om medfödda temperament

Att fortsätta tro att vi kan lösa denna kris genom att antingen skärpa reglerna ytterligare för unga lagöverträdare eller skjuta till mer pengar till en skola som fortsätter att exkludera mänsklig biologi, är en kollektiv illusion.

Om vi vill bryta det politiska och ideologiska dödläget måste vi våga testa nytt. Vi måste låta vetenskapen om medfödda temperament och neurobiologi ta betydligt mer plats i skolan, på BVC och inom socialtjänsten. Skolsystemet måste dessutom sluta bekämpa barnens medfödda drifter och istället börja kanalisera dem.

De mest intensiva och dominanta profilernas drivkrafter behöver kanaliseras i konstruktivt ansvar, verklig självständig problemlösning och praktisk status inom systemets ramar innan de kriminella nätverken hinner erbjuda det samma. Genom att ge de handlingskraftiga barnen ett konstruktivt utlopp för sitt driv, skapar vi samtidigt studiero, harmoni och den trygghet som utgör en mer passande tillvaron för skolans mer lågmälda, samarbetsvilliga och struktursökande elever.

Om vi fortsätter som idag kommer gängen att fortsätta växa, oavsett hur mycket vi sänker straffåldrarna. Vi kommer att tvingas se en hel generation av färgstarka, handlingskraftiga barn mutera till destruktivitet. Det är dags att sluta fostra morgondagens superskurkar, lyfta blicken ovanför partipolitiken, och börja möta människan som hon faktiskt är skapt.

Jessica Svedjelund, socionom, utbildare och grundare av Barnkompassen.se