Gråt inte, organisera er

I söndags skrev Sverige in sig i den lika långa som tragiska europeiska tradition som påbjuder främlingsfientliga partier i parlamenten.

Sverigedemokraternas valframgång är ingen slump, utan frukten av ett tålmodigt och metodiskt arbete. Partiet har målinriktat gjort Skåne och Blekinge till sin bas för att i jämn mak avancera från den första kyrkovalsframgången via allt fler kommunala mandat och med dem stegrande ekonomiska bidrag i partistöd.

Till skillnad från Ny Demokrati är Sverigedemokraterna en del av en större våg av välorganiserad högerpopulism där framför allt muslimer och den påhittade ”islamiseringen” utmålas som ett hot mot framtiden och ”nationella” värden. Det enda som gör dem unika är rötterna i det öppet nazistiska Bevara Sverige svenskt.

Valresultatet är ingen chock. Som andra redan påpekat finns det tvärtemot vår officiella självbild en rasistisk och främlingsfientlig opinion i Sverige. Det har det alltid gjort – skillnaden är att det nu finns ett parti som framstår som rumsrent och starkt nog för att locka till sig väljare.

Att våga se att det faktiskt finns människor i Sverige som hyser främlingsfientliga och rasistiska åsikter är inte detsamma som att lägga sig platt för deras och Sverigedemokraternas omvärldsanalys.

Tvärtom. Med (SD) i riksdagen är det viktigare än någonsin att de etablerade demokratiska partierna står upp för allas lika värde. Det gör man inte genom att som Beatrice Ask trivialisera Sverigedemokraterna och jämföra dem med Vänsterpartiet. Inte heller genom att som Folkpartiet lansera förslag om burkaförbud och språk- och medborgartester.

Man gör det genom att plocka isär deras argument – och framför allt gör man det genom att aktivt driva en politik som står för motsatsen: ett jämlikt samhälle öppet för alla.

Den viktigaste lärdomen från de europeiska grannländerna är nämligen att stödet för islamofoba och främlingsfientliga krafter inte minskar när de etablerade partierna tar över deras agenda – tvärtom. Inte heller fungerar det att tiga ihjäl dem. Trots Jimmie Åkessons våta drömmar om ministerposter är det största hotet med Sverigedemokraternas närvaro att vi tillåter dem att påverka och förskjuta det offentliga samtalet.

Att Sverigedemokraterna nu tillåts stå i riksdagen och spy sitt hat över redan missgynnade och diskriminerade människor är känslomässigt svårt. Inte minst för alla dem som har personliga erfarenheter av de svarta år av rasistiskt hat som följde på Ny Demokratis framgångar för snart 20 år sedan.

Det enda som biter på såväl rädsla som hat är solidaritet och vardagspolitiskt arbete – utom och inom parlamentet. För att citera vad en god vän skrev på Facebook under valnatten:

Gråt inte. Organisera er.