Var en allierad mot segervrålsskräcken

Ledare Det är vardagsobehaget, risken för att fler tycker det är okej att kasta rasistiska glåpord eller ta till våld, som riskerar att öka när SD ökar sitt stöd. 

Ja, jag vet att den här texten har skrivits förut. Och jag vet att det inte har hjälpt att varna för att SD är rasister, och för vad rasismen gör med vårt samhälle. Folk har ändå röstat på Sverigedemokraterna. I det här valet var femte väljare. Ett parti av nyssnazister och fortfarande-nazister har vuxit i varje val sedan de skapades. Trots alla vi som sagt: de är rasister. Trots att vi påpekat, påmint, insisterat: de vill dela upp oss i vi och dom. De vill splittra, polarisera, hetsa. De sår hat. Och våld.

På valvakan stod de ändå där igen. Segerrusiga sverigedemokrater.

De vrålar när deras partiledare går upp på scenen.

Jimmie Åkesson sha la la la la.

Något man sjunger när man vunnit. En vanlig sak, men också med ekon av den Sverigedemokratiska urramsan: Sverige åt svenskarna sha la la la la.

Den som sjöngs då SD skapades ur BSS, ”bevara Sverige svenskt”.

Åkesson hörde det själv, ekot av den tiden, av sitt partis rötter. Han gick upp på scenen och sa ”den där har jag hört förut”, ”det säger någonting”. Och i vimlet höjde Rebecka Fallenkvist, programledare på SD-finansierade TV-kanalen Riks, armen och ropade ”helg seger”, som Arbetets Myra Åhbeck Öhrman uppmärksammat. Också med ett omisskännligt eko från en annan tid.

I ett rasistiskt samhälle inte tillräckligt att vara icke-rasist, vi måste vara anti-rasister

Vi har hört vrålen förut, och de ger oss kalla kårar.

För många av oss är det ren och skär skräck att höra fördämningarna brista på SD:s valvaka.

Skräcken handlar såklart inte att Jimmie Åkesson personligen ska vara våldsam. Inte ens hans partistyrelse eller riksdagsgrupp (även om den gång på gång visat sig innehålla män som slår kvinnor och män som gör Stockholmsnätter livsfarliga med järnrör).

Skräcken handlar om det våld som Åkessons retorik och valframgångar underblåser. Legitimeringen av rasismen, och det rasistiska våldet.

Det är vardagsobehaget. Grannar som plötsligt tycker att de kan säga vad som helst, spy ur sig fördomar och främlingsfientlighet. Om man råkat glömma en strumpa i tvättstugan, om cykeln är slarvigt parkerad på gården. ”Så gör vi inte här”. I sin bok ”Vad jag pratar om när jag pratar om rasism” beskriver Seher Yilmaz hur det känns att ständigt få höra det. ”Så gör vi inte här”, sagt för att markera att vissa inte har rätt att vara en del av ”vi”. Och inte en del av ”här”.

Det är oron för att folk ska släppa alla spärrar, och ge sig själva rätten att göra en orosanmälan eller ringa efter polisen när barnen är högljudda vid läggdags.

Det är skräcken för våld. För män som beväpnar sig, tar saken i egna händer, som terroristen i Almedalen. Avtrubbade, uppviglade, radikaliserade av SD:s trollarméer på nätet.

Män som förvandlar hatet till handling.

När Expo presenterade sin årsrapport i maj konstaterar de att det finns en ökad risk för högerextrema vålds- och terrordåd i Sverige 2022. En ökad risk. Redan innan SD fick 20 procent av rösterna. Och redan innan Ulf Kristersson hyllade SD i sitt Almedalstal för att de ”stått upp för att vi inte kan öka invandringen” ”i stark motvind”.

Den starka motvinden är det vi som har stått för. Vi som står upp för ett öppet, demokratiskt samhälle. För alla människors lika värde.

Ja, vi måste knäcka SD-koden, vinna tillbaka väljarna.

Men vi måste också bjuda motstånd. Det är, som Angela Davis formulerat det, i ett rasistiskt samhälle inte tillräckligt att vara icke-rasist. Vi måste vara anti-rasister.

Vi får inte låta oss blir avtrubbade. Vi måste fortsätta reagera mot polisens rasprofilering av killar med huvtröjor, och mot glåpord i kön på Lidl. Protestera mot att Magnus får jobbet medan Mohammed inte ens blir kallad på intervju. Uppmärksamma det hot mot människors psykiska och fysiska hälsa som minoritetsstress utgör.

Vi som är privilegierade och inte ingår i de synliga minoriteter som är hatets främsta måltavla, vi måste bli bättre på att vara anti-rasistiska allierade.

Råden är enkla: Lyssna, ifrågasätt rasistiska uttryck, påståenden och påhopp, stötta den som blir utsatt, lär dig hur den systematiska rasismen fungerar. Agera.