Jonas Sjöstedt

Krönika Med tanke på dagordningen var det inte så märkligt att högern vann, men nu måste hela den röd-gröna sidan vara självkritisk. 

Det var en valrörelse som utspelade sig på högerns och Sverigedemokraternas planhalva. Det var en valrörelse med få positiva reformförslag och visioner för framtiden. Tonläget var högt, inte sällan var det hätskt. Det kändes som om många väljare tröttnade på valrörelsen långt innan den var avklarad.

På ett vis är det inte så märkligt att de blåbruna vann. Regeringar som har regerat några perioder riskerar alltid att drabbas av missnöje och att bytas ut. Socialdemokraterna bjöd dessutom mer på triangulering än reformförslag, mer på att varna för SD än att vilja något själva. Stabilitet och vana att styra i all ära, men många väljare vill ha mer än så.

Klimatförändringarna är på riktigt, och verkligheten kommer att tränga sig på 

 

De två gångna mandatperioderna har dessutom präglats av konflikter och instabilitet. Regeringen har flera gånger fått styra med blåbrun budget. Försöken från socialdemokrater och centerpartister att utestänga Vänsterpartiet var ett stort misstag som skapade politisk instabilitet.

För oss som vill se ett mer jämlikt Sverige, välfärd utan vinstjakt, en offensiv klimatpolitik, satsningar på skola och infrastruktur är valet förstås en besvikelse. Vi riskerar att ha fyra förlorade år framför oss. Valresultatet kräver självrannsakan och analys så att vi vinner nästa gång.

Samtliga rödgröna partier har hemläxor att göra innan de är redo att gå in i offensiv valrörelse igen. Centerpartiet har ett svårt partiledarval, och kanske ett politiskt vägval, framför sig. Socialdemokratin framstår mest som ett maktparti, inte som ett idéparti. Miljöpartiet överlevde för andra valet i rad på stödröster. Vänsterpartiet åkte på ett valnederlag trots att allt såg så bra ut för ett år sedan. Alla de rödgröna partierna måste fundera över hur de ska nå de unga väljarna och blir större på sociala medier.

Blir ett blåbrunt styre stabilt? Finns det en möjlighet att få till ett extraval och en ny regering innan riksdagsvalet 2026? Det kan hända, sprickorna inom Liberalerna är tydliga och ett blåbrunt styre dominerat av SD kommer att få svårt att leverera. Men jag tror inte vi ska räkna med att det blåbruna styret kollapsar. Liberalerna skulle ta stora risker med ett extraval. De rödgröna partierna kan dessutom behöva lite tid för att slicka såren och komma tillbaka.

Missnöjet med de blåbruna lär dock komma som ett brev på posten, alltså så småningom.

Elpriserna, inflationen och räntehöjningarna drabbar hushållens ekonomi och företagen hårt. Oavsett vilken regering vi hade haft de kommande åren hade den fått det tufft. Krisen är inte så enkel att hantera – den kommer till stor del från en orolig omvärld. De blåbruna har byggt sin valrörelse på att elda på missnöje, det kommer inte att bli lika enkelt för dem att leverera lösningar. I välfärden väntar stora neddragningar om inte mer pengar skjuts till – de blåbruna har istället lovat skattesänkningar och fortsatta impopulära privatiseringar. Vi riskerar såväl nedskärningar som fortsatta privatiseringar och sämre statsfinanser.

Det var enkelt att bygga valrörelseretorik om elpriser på att kärnkraft inte borde lagts ned för några år sedan eller att nya kärnkraftverk borde byggas på några år. Men det har inget med dagens verklighet att göra och löser inte problemet med de höga elpriserna. I verkligheten säger de blåbruna nej till ny vindkraft som kunde gjort skillnad och är istället redo att subventionera rika kraftbolag.

Klimatförändringarna är på riktigt, och verkligheten kommer att tränga sig på. De blåbruna saknar ambitioner på området – men de flesta förväntar sig att politiken ska agera. Här hamnar de blåbruna i konflikt även med näringslivet som ofta inser att omställningen är helt nödvändig och ibland också en möjlighet. Företag vill ha mer el från vindkraft, bättre järnvägar och fler yrkesutbildningar, de blåbruna saknar svar och vilja att agera.

Inte heller gängkriminaliteten är något enkelt problem att lösa. Om hårdare straff hade varit den stora lösningen så hade problemen redan varit borta. Nu kommer den blåbruna retoriken att prövas mot verkligheten, och i verkligheten krävs inte bara fler poliser och straff. Det krävs även större sociala insatser, förebyggande arbete, bättre skolor, mer samordning och att lyfta slitna utsatta förorter.

För vänstern väntar nu uppgiften att bygga rörelser mot högerpolitiken och rasismen. Rörelser som skapar politiska alternativ och flyttar samhällsdebatten. Rörelser som kan avgöra vad nästa val handlar om, och därmed vem som vinner det. Rörelser som kan starta direkt oavsett det faktum att partierna delvis är upptagna av analyser, omorientering och partiledarval.

Så kan vi till vänster redan nu lägga grunden för att vinna nästa val, det här är vad jag önskar mig:

Vi behöver en fackföreningsrörelse som försvarar sina medlemmars reallöner och rättigheter. Kommande avtalsrörelser måste rimligen innebära krav på lönelyft som gör att man inte godtar reallönesänkningar. Vi kan förvänta oss angrepp på arbetsrätt och löntagarnas trygghet, det måste mötas med de verktyg som fackföreningsrörelsen och vänstern har. Svensk fackföreningsrörelse kan vitaliseras och stärkas – om den tar fighten. Det är också den mest klassiska konflikten mellan höger och vänster – och den konflikt som gör SD mest irrelevant.

Vi behöver ett försvar mot nedskärningar av välfärden och fortsatt arbete mot privatiseringar och vinstjakt. Flera yrkesgrupper som lärare, läkare och undersköterskor har organiserat sig för bättre villkor och mot privatiseringar de senaste åren. De kan spela en stor roll framöver. Rödgrönt styrda kommuner och regioner kan utgöra exempel på en annan politik. Lokala rörelser och folkomröstningar kan stoppa nya privatiseringar.

Vi behöver en klimatrörelse som kräver att politiken tar sitt ansvar. En rörelse som syns och hörs på gatorna när klimatpolitiken försämras – vilket vi tyvärr kan förvänta oss. En rörelse som lyfter fram klimatomställningens alla möjligheter. En rörelse som också innebär att människor, kommuner och företag ställer om själva även om vi saknar en regering som hjälper oss.

Vi kommer också att behöva en antirasistisk rörelse. Sverigedemokraternas i grunden rasistiska retorik har normaliserats och ätit sig in djupt i borgerligheten och det offentliga samtalet. Att synliggöra och bekämpa rasismen kommer att vara nödvändigt. Det är ett ansvar som vilar på var och en av oss.

Högern och Sverigedemokraterna fick den valrörelse som gjorde att de kunde vinna, den fick handla om deras frågor, de kunde elda på missnöjet. Nu är rollerna ombytta, låt oss bygga rörelserna som stoppar högerpolitiken och vinner nästa val. Vi ska inte ge dem en lugn stund.

Nu har vi sörjt – kan vi organisera oss nu?