Ledare Svensk fackföreningsrörelse har drivit på för att förbättra villkoren för dem som byggt sportarenorna i Qatar. Men trycket på landet måste fortsätta, även efter fotbolls-VM.

Den 20 november inleds fotbolls-VM och en ”sportwashing” av gigantiska mått. Turneringen spelas i Qatar, en patriarkal diktatur som systematiskt kränker de mänskliga rättigheterna.

Beslutet att låta Qatar arrangera fotbolls-VM fattades av Internationella Fotbollsförbundet, Fifa, 2010 och möttes redan då av starka protester. Vid samma tillfälle beslöts att Ryssland skulle få organisera VM 2018. Den person som mer än någon annan drev igenom besluten var Fifas dåvarande ordförande Sepp Blatter, som stängdes av efter korruptionsanklagelser 2015.

Avtalet innebar en skärpt kontroll av arbetsmiljön och ett löfte om att löner skulle betalas ut i tid

Oljestaten Qatar vid Persiska viken har 2,8 miljoner invånare, men nio av tio av dem som bor i landet är migrantarbetare från Indien, Pakistan, Bangladesh, Nepal, Filippinerna, Kenya och Uganda. Medborgarnas överflöd är skapat genom exploatering av de utländska arbetarna. Migrantarbetarna har till exempel inte rätt att protestera och är förbjudna att bilda fackföreningar.

Efter beslutet om att Qatar skulle få arrangera fotbolls-VM ökade inflödet av migrantarbetare. Snart kom rapport om förfärliga villkor för dem som byggde de nya sportarenorna. De nepalesiska och filippinska ambassaderna offentliggjorde uppgifter om landsmän som förolyckats i arbetet. Efter bara några år försvann dock dessa rapporter på ett mystiskt vis. Men då hade det globala facket ”Building and Wood Worker’s International” (BWI) vaknat till liv. Redan 2013 genomförde BWI sin första resa till landet och träffade migrantarbetare i smyg. Det blev startpunkten för ett intensivt globalt fackligt arbete, som pågått sedan dess. Fackliga företrädare från omvärlden har gjort många resor till landet. Mängder med aktiviteter har arrangerats tillsammans med migrantarbetare och åtskilliga arbetsplatser har inspekterats. Tre svenska fackförbund har varit särskilt involverade; Byggnads, Målarna och Elektrikerna.

2016 slöts ett avtal mellan BWI och en statlig kommitté i landet. Avtalet innebar en skärpt kontroll av arbetsmiljön och ett löfte om att löner skulle betalas ut i tid och att standarden på förläggningarna skulle förbättras. Men avtalet omfattade bara de migrantarbetare som bygger sportarenor, inte de som bygger hotell och tunnelbanor och inte migrantarbetare inom andra sektorer.

Nu tvingas många migrantarbetare att lämna sina bostäder i Qatars huvudstad Doha. Där ska i stället besökare under fotbolls-VM bo. En del flyttas till boenden i den geografiska periferin, andra får sova på undanskymda gator för att inte väcka uppseende när landet invaderas av journalister.

Samtidigt meddelas att Qatar lagt ner sitt damlandslag. När Qatar ansökte om att få arrangera VM var ett argument att man skulle utveckla damfotbollen. Det visade sig vara en bluff. Damlandslaget är upplöst och det finns inte heller någon nationell liga för damfotboll. Varken Fifa eller Qatars fotbollsförbund är beredda att svara på vad som hänt.

Det är en skandal att Fifa tillät Qatar att organisera fotbolls-VM. Idrott och politik kan inte skiljas åt. Samtidigt är det en framgång att den globala fackliga rörelsen kunnat pressa landet till åtminstone vissa positiva förändringar. Den 18 december är fotbolls-VM över. Då slocknar strålkastarna på fotbollsarenorna, men det är avgörande att den globala fackföreningsrörelsens strålkastare fortsätter lysa.