Förskollärare och barnskötare pressas ofta till det yttersta för att få verksamheten att fungera. De saknar både pengar och kollegor. Nu krävs satsningar på förskolan och lagar som reglerar antalet anställda.

Enligt Skolverkets riktlinjer bör inte grupperna med ett- till treåringar vara större än 12 barn och för äldre barn ska ingen grupp vara större än 15 barn. Men numera är nästan hälften av barngrupperna större än rekommendationen. Statistik från Kommunal visar att var fjärde barnskötare anser att bemanningen är så låg att barnen utsätts för risker och fyra av tio att det är svårt att hinna ta kortare pauser för att gå på toaletten eller dricka kaffe.

Konstant underbemanning skapar stress hos både barn och personal. En särskilt riskfylld situation är när anställda är ensamma vid lämning och hämtning. I de ögonblicken gäller det att se till att alla barn har det bra och att ingen smiter ut när dörrar och grindar står öppna.

Även om många inte vågar protestera öppet är det allt fler som lämnar in anonyma vittnesmål

En av Sveriges ledande experter på förskolans bemanning är Kommunals utredare Sepideh Westerberg. Nyligen träffade hon medlemmar i storstädernas kransområden.

– Där är läget riktigt illa. I snitt består en barngrupp av 15,2 barn, men det är inte ovanligt med betydligt större grupper. En barnskötare jag träffade berättade att hon arbetade på en småbarnsavdelning med 23 barn på tre anställda.

Ett skäl till att bristen på personal inte väckt större uppseende är tystnadskulturen bland de anställda. Det finns en förklaring till att många inte säger ifrån.

– Protester kan leda till att föräldrarna blir undrande. För personalen är det viktigt att skapa förtroendefulla relationer. Men tyvärr är det ju så att bristen på personal försämrar kvaliteten på verksamheten. På många förskolor finns ofta inte utrymme att besöka närområden och natur. Med få anställda tvingas man att stanna ”hemma” på förskolan.

Men även om många inte vågar protestera öppet är det allt fler som lämnar in anonyma vittnesmål om tillståndet. Ett forum för sådana röster är Förskoleupprorets webbsida. Där finns 1583 inlägg från vårdnadshavare, barnskötare, förskollärare och rektorer. Så här låter några av rösterna från personalen:

”Har börjat sova dåligt och oroar mig ständigt för vad som kan hända, jag räcker inte till.”

”Jag går varje dag hem med en känsla att jag inte sett alla barn och inte hunnit prata med föräldrarna. Ibland fäller jag en tår av otillräcklighet när jag sätter mig i bilen på väg från jobbet.”

”Just nu när jag skriver detta så gråter jag. I morgon ska jag tillbaka till jobbet efter några lediga dagar /…/. Jag vill inte gå, mitt hjärta dunkar, jag svettas. /…/. Med en man sjukskriven så kan vi inte klara oss ekonomiskt, så imorgon ska jag gå upp för att kunna öppna kl. 5.30. Jag skriker på hjälp.”

Nyligen gick Sveriges Lärare och Kommunal samman och krävde en lagstiftning om minibemanning i förskolan. I Norge är en sådan lag redan på plats. Där gäller kravet max tre barn under tre år per anställd och max sex barn över tre år per anställd. De norska bestämmelserna antogs 2019. Ett år senare efterlevde 99 procent av förskolorna den nya normen. Det visar att en förändring är möjlig.

Det räcker förstås inte med hårdare krav på bemanning, staten behöver också skjuta till mer pengar till kommuner för att klara finansieringen. Men bara pengar är inte heller tillräckligt. De vinstdrivande förskolorna har sämre personaltäthet och lägre andel pedagogiskt utbildad personal. Så länge kommersiella förskolor tillåts skulle mer pengar bara leda till att deras vinster ökade utan att det blev fler anställda. Just därför behövs en kombination av tydligare regler och mer pengar.