Politikerna måste se allvaret i att de styr förlossningsvården åt ett håll som varken de födande eller barnmorskorna vill, skriver Födelsevrålet.

Sommaren kom tidigt i år. Det var juli redan i maj för förlossningsvården, det var bara vädret som inte hängde med.

Efter stängningen av BB Sophia var årets kris ett faktum. För oss ringde telefonen varje kväll med förtvivlade barnmorskor som vittnade om helt förfärliga omständigheter: kvinnor som blev separerade från sina nyfödda barn då neonatalavdelningarna inte hade plats, hänvisningar utomläns varje pass, kvinnor som lades in på gynavdelningar för eftervård, partners som skickades hem eller fick sova i bilen och hemgång efter ibland så lite som 6 timmar.

Bara den senaste veckan har över 30 barnmorskor sagt upp sig i ren protest i Helsingborg. Är det här verkligen Sverige 2016?

Vi i Födelsevrålet drog igång i februari i år. Inte ens sex månader har vi varit aktiva. Förlossningsfrågan har väckts till liv och vi märker mer och mer för varje dag som går att gravida, födande och föräldrar börjar prata mer öppet om det stora problem som förlossningsvården är i dag. Media uppmärksammar det och de flesta är överens – vi har ett stort problem som skadar vårt samhälle mer än vi ens vågat tro.

2016 är året då föräldrarna fick nog på riktigt och organiserade sig för att få till förändring. Året då förlossningsskador fick ett ansikte, året då förlossningsvården blev tagen på allvar.

I tisdags nämnde statsministern oss i sitt tal på Almedalen. Det är ett kvitto på det på att vi väckt uppmärksamhet och att frågan hamnat högt på agendan. Men det är inte tillräckligt, det är nu allvaret på vår resa verkligen börjar.

Att det har blivit såhär här är vi mer än kritiska till. Det är kris i förlossningsvården över hela landet, inte bara i storstäderna. Och det får aldrig vara kris i förlossningsvården.

Nu måste vi se en förändring, inte bara fler tomma ord. Och vi vill se stora förändringar, för hela Sverige.

Vi vill se nationella riktlinjer som tryggar förlossningsvården för alla födande. Vi vill se en kopplad vårdkedja – före, under och efter en förlossning. Vi vill se skadecenter upprättat för alla de födande som vården redan har svikit och fortsätter att svika genom att inte ge adekvat vård. Vi vill se en »en timmes reform« som innefattar besök hos fysioterapeut, kurator och dietist efter förlossningen som alla blir kallade till och ingen behöver boka på egen hand. Vi vill se en barnmorska per födande. Vi vill se valfrihet. Vi vill se barnmorskeledda enheter, hemförlossningar och trygga avdelningar på akutsjukhus.

Förändring tar tid, ja det är vi medvetna om. Men nu måste alla ni enhetschefer och politiker ta ett steg tillbaka och se allvaret i att ni styr förlossningsvården åt ett håll som varken de födande eller barnmorskorna vill. Vi efterfrågar mindre enheter och ni bygger fabriker – det är dags att ni med handling visar att ni lyssnat.

Födelsevrålet