En samhällsanalys som missar målet

Intrycket av den ”uppdaterade” samhällsanalysen är att S ser etnicitet, inte klass. 

Socialdemokraterna vill skaffa sig en uppdaterad samhällsanalys och den som ett antal arbetsgrupper nu har arbetat fram framstår sannerligen som tidsenlig. Eller i tiden, borde jag skriva.

För i vår repressiva, främlingsfientliga tid verkar de socialdemokratiska arbetsgrupperna ha stuckit upp ett fuktat finger i samtiden och känt av vartåt det blåser.

Vi är inte emot invandring, bedyrade Teresa Carvalho på presskonferensen, men den måste vara stram, säger hon.

Men på vilket sätt är de för invandring, dagens socialdemokrater?

Eller för att vara konkret: på vilket sätt vill de förbättra de invandrades livsvillkor?

De försämrade villkoren på arbetsmarknaden hade kunnat motverkas av en aktiv arbetsmarknadspolitik

Förslagen ska komma senare, i maj 2024. Men det är svårt att se att det kan komma annat än repressiva förslag ur den samhällsanalys som arbetsgrupperna har arbetat fram.

Intrycket är att Socialdemokraterna ser etnicitet, inte klass.

De ser invandrare, inte arbetare.

Sverige har stora problem med trångboddhet och segregation, konstaterar arbetsgruppen ”Ökad samhällsgemenskap genom att vi delar ett gemensamt språk”. Men hur ser analysen ut? Boendesegregationen beror på ”ökade ekonomiska skillnader kombinerat med omfattande invandring” skriver man. Inte ett ord om vad som avgör hur arbetare har råd att bo. Ingenting om att det statliga stödet till bostadsbyggandet är en bråkdel av vad det varit, även under socialdemokratiska regeringar, och att ansvaret för att se till att människor med vanliga inkomster har någonstans att bo har lagts över på allt mer pressade kommuner, som dessutom sedan allbolagen infördes 2011 måste driva sina allmännyttiga bostadsbolag ”enligt affärsmässiga principer”. Det är knappast människors etnicitet som gör att de är trångbodda.

S har inte gjort något för att avskaffa allbolagen eller göra det möjligt för kommunerna att bedriva en social bostadspolitik. Istället har staten – även under socialdemokratiska regeringar – pumpat in miljarder i ränteavdrag till de som haft råd att köpa sin bostad, och bidragit till den bostadsbubbla som gjort svenskarna till en av de mest skuldsatta befolkningarna i hela Europa.

De senaste årtiondena har Sverige upplevt en prekarisering av arbetsmarknaden. Fler arbetare har otrygga anställningar, och lönerna har inte hängt med, inte minst inom offentlig sektor. Villkoren i de vanligaste arbetaryrkena är så dåliga att människor blir sjuka. För 20 år sedan var jobb inom offentlig sektor friskyrken – i dag är det ett riskyrke att vara undersköterska.

Socialdemokraterna har varit lika upptagna av att ”sänka sjuktalen” som borgerliga regeringar. Inte ett ord av självkritik om sveket mot de sjukskrivna, som Niklas Altermark beskrivit i Avslagsmaskinen.

De försämrade villkoren på arbetsmarknaden hade kunnat motverkas av en aktiv arbetsmarknadspolitik. Men inte ett ord av självkritik om att S i Januariavtalet lade sig platt för C och tillät en sönderprivatisering inte bara av Arbetsförmedlingen utan av hela arbetsmarknadspolitiken.

Det har blivit svårare att få jobb, och svårare att leva ett värdigt liv med de jobb som finns. Det beror knappast på för slappa krav på dem som går underfinansierade sfi-kurser.

Om problemet är bristande skolresultat och låga språkkunskaper, var finns analysen av de nedskärningar som har gjorts på skolan, som omöjliggjort skolans kompensatoriska uppdrag, under de år som Socialdemokraterna varit besatta av att ”spara i ladorna”?

Statsskulden är rekordlåg, den sociala skulden enorm. Inte ens uns av självkritik.

Sanningen är ju att Sverige blivit rikare de senaste 20 åren. Mycket rikare. Inte trots invandringen, utan på grund av den. Men inte ett ord om invandringens positiva effekter, om de människor som bär upp sjukvården, bemannar äldreomsorgen, kör buss och står i butik. Ingenting om dem som är förutsättningen för att Sveriges ekonomi har vuxit vartenda år de senaste två decennierna. Som städar, bygger och jobbar på lager, som forskar, håller IT-systemen igång och ser till att Sverige fortsätter att ligga i teknologisk framkant.

I Socialdemokraternas analys pekas ”demografin” ut som ett problem.

Ja, det är den. I valet 2022 bytte socialdemokraterna demografi, och det kostade dem regeringsmakten.

Den valrörelse som Tobias Baudin beskriver som en framgång innebar att kvinnliga moderatväljare gick över blockgränsen, och akademikerna i Saco blev team Magda.

Men Socialdemokraterna erbjöd ingen trovärdig politik för de människor i utsatta förorter som de socialdemokratiska analysgruppernas rapporter i så hög utsträckning handlar om.

Så den nya arbetarklassen lämnade socialdemokratin. Några få valde att rösta på Nyans, men det var inte det som var avgörande. S förlorade mest i de valdistrikt där valdeltagandet gick ner mest.

Det var de uppgivna som valde att inte rösta alls som gjorde att Socialdemokraterna förlorade valet.

Med den här samhällsanalysen lär de inte komma tillbaka.