En idyllisk föreställning om maktförhållandena i arbetslivet

Håkans Hörna Vi behöver inte någon ny Milton Friedman, vi har ju Lars Jonung, som inte ser att den svenska modellen gjort att staten inte lägger sig i lika mycket. 

”Varför finns det inte någon Milton Friedman i dag?”, undrade den amerikanske ekonomen Robert Solow i en artikel i ”Econ Journal watch”. Inte för att Solow efterlyste mer nyliberalism. Artikeln har tio år på nacken och skrevs alltså inte så långt efter den finansiella kraschen 2008 som kanske satte sin prägel på tidsandan bland ekonomerna de där åren. Marknaden hade ännu en gång visat sin instabilitet.

Jag noterar nu att Solow gick bort strax före jul förra året. Han var 99 år gammal, med andra ord en ekonom och samhällsvetare som samlat på sig en ansenlig historisk erfarenhet. Han hade upplevt det bästa och sämsta under 1900-talet. Hans forskning och modeller om teknikutveckling, tillväxt och produktivitet är en del av nationalekonomins kanon. Han tilldelades Nobels ekonomipris 1987.

Robert Solow beskriver den nyliberala ikonen Milton Friedman som en ideolog som inte var lagd för skepticism eller tvivel, men hade en skarp och snabb hjärna. Solow betecknar honom som en ”lycklig krigare”. Hans budskap låg i tiden en gång. Det låg visserligen och ruvade länge och väl, men plockades upp av Reagan och Thatcher på 1980-talet.

Den svenska modellen bygger på en stark (men inte överstark) stat och ett starkt civilt samhälle

Nyliberalismen som teori har en monolitisk dimension. Den rymmer en förklaring och en lösning. I den meningen påminner den om andra enhetliga teoribildningar, som kan attrahera många med sina knivskarpa budskap och ”analyser”. Det är marknadens frihet som garanterar individernas frihet. Alltid och på alla områden. Även nattväktarstaten ska först och främst och sist och slutligen värna dessa friheter.

Solow ställer Milton Friedman mot J M Keynes, en annan skarp och snabb hjärna. Och Friedmans motpol. Det finns en central skillnad dem emellan. Keynes var inte någon ideolog. Han intog visserligen starka och tydliga ståndpunkter. Men Keynes undvek ytterligheterna (”extremes”) och ändrade ofta uppfattning, menade Solow. Kanske kan man beskriva Keynes som intellektuell, snarare än ideolog.

Solow var 2013 glad att det inte finns någon Milton Friedman i dag eftersom det skulle vara dåligt för ekonomin och för samhället.

Kritiserat strejken

Jag vet inte om Lars Jonung har ändrat uppfattning under sitt värv som svensk professor i nationalekonomi. Men han vandrar onekligen i Milton Friedmans fotspår, och är en notorisk förespråkare för marknadens frihet i alla lägen, och motståndare till institutioner som bäddar in marknaden i samhället. Det är inte överraskande att han inte är förtjust i den svenska kollektivavtalsmodellen. ”Ingen ska tvingas mot sin vilja att underkastas ett avtal”, skriver han i en kommentar på Svenska Dagbladets ledarsida om konflikten mellan IF Metall och Tesla, som vägrar teckna kollektivavtal.

Han är inte den enda som kritiserat strejken och sympatiåtgärderna. Men ingen har varit lika konsistent och ideologiskt tydlig i sin kritik mot IF Metall. Han beskriver den svenska arbetsmarknaden som ren och skär ”korporativism”, där det är ”särintressen” som ”bestämmer individens val”. Grundläggande fri- och rättigheter kopplas hos Jonung till den enskildes egna vägval. En invändning man kan göra är att demokratin som sådan innebär att vi överlåter makt över en rad gemensamma angelägenheter till demokratiskt valda representanter och indirekt till staten. Så den individuella friheten är förstås aldrig absolut eller helt odelbar.

Den svenska modellen bygger på en stark (men inte överstark) stat och ett starkt civilt samhälle, som staten på olika sätt uppmuntrat och understött, inte minst för att inte alltför mycket ska behöva läggas direkt i statens händer. Var gränserna går mellan staten, det civila samhället och marknaden är inte fixerat eller givet på förhand, utan uppe till ständig diskussion, förändring och omförhandling. Det är så ett demokratiskt samhälle fungerar och utvecklas. I varje fall om demokratin och politiken har som uppgift att möjliggöra för alla och inte bara några att leva ett så gott liv som möjligt. Så att de kan förverkliga sina livsdrömmar.

Konkret erfarenhet och kunskap

Lars Jonung pekar ut arbetsmarknaden och hyresmarknaden som synnerligt problematiska korporativa missfoster. Jag menar att båda är exempel på viktiga och centrala marknader som aldrig kan, får eller bör betraktas som vilka marknader som helst, som exempelvis varumarknader för mat eller bilar. Det handlar om människors arbete och vårt boende, centrala för vår förmåga att färdas väl genom livet, för vår välfärd. Frågan är inte om de ska regleras och organiseras, utan hur. I länder som saknar kollektivavtal är det i stället staten som i högre grad reglerar arbetslivet och boendet genom lagstiftning. Men kollektivavtalsmodellen har visat sig mer effektiv och mindre stelbent än om staten lägger sig i detaljerna för mycket.

Den svenska arbetsmarknadsmodellen är mer effektiv

Jonung vill vidare avskaffa Arbetsdomstolen (från början en borgerlig uppfinning). I stället ska tvister som hamnar i AD överlåtas till vanliga jurister och domstolar. Detta är en intressant och viktig aspekt. Om arbetsrätten införlivas i det vanliga juridiska systemet eller i nya former blir många tvister helt enkelt mer juridiska. I Storbritannien hamnade (när facket kämpades ned) så många konflikter i domstolarna att regelverket helt enkelt stramades upp. Många tvister togs helt enkelt inte längre upp till behandling. Det fanns inte längre någon instans att vända sig till för många frågor där en löntagare hamnade i konflikt med företaget. Den svenska arbetsmarknadsmodellen är här mer effektiv, inte minst eftersom facket, som företräder sina medlemmar, och arbetsgivarna kan hitta lösningar utifrån konkret erfarenhet av och kunskap om de faktiska förhållandena, inom ramen för avtal och lagar. Vilket också gör det möjligt att undvika framtida tvister, genom ett slags ”learning by doing”. Det är kort sagt mer rationellt, effektivt och flexibelt. Alternativet till den svenska arbetsmarknadsmodellen är alltså ökad statlig kontroll och juridifiering. Villkoren för förhandlade hyror eller löner gäller också för alla oavsett om individerna är medlemmar eller inte, det är ingen diskriminering av dem som står utanför facket eller Hyresgästföreningen.

Jonungs huvudargument är alltså att inget företag ska tvingas skriva under ett kollektivavtal. Men företaget har rätt att säga nej, samtidigt har de anställda också rätt att vidta konfliktåtgärder för att få igenom sina krav. Detta är en omistlig del av de demokratiska fri- och rättigheterna. Ett kollektivavtal kan inte heller likställas med ett vanligt köpeavtal. Historiskt sett har såväl arbetsgivare som arbetstagare identifierat vinster med denna modell. Arbetsgivarna har fått arbetsfred och förutsägbarhet. Löntagarna har fått rätten att förhandla. Först genom den relationen kan parterna kompromissa och komma överens. Utan fackföreningar som ställt krav på löner och arbetsvillkor hade det aldrig funnits några kollektivavtal.

Vi talar om den sociala tryggheten

Jonung är överhuvudtaget kritisk till de kollektiva lösningar som började byggas upp i de kapitalistiska länderna efter första världskriget (då för övrigt demokratin slog igenom i vår del av världen) och under 30-talets kriser — och inte minst under decennierna efter andra världskriget. Alltsedan dess har de ”korporativistiska idéerna utövat ett starkt inflytande på svensk socialdemokrati”. Ja, inte bara på Socialdemokraterna och inte bara i Sverige. Vi talar om den sociala tryggheten och välfärdssamhället. Som finns i olika former i de europeiska länderna, och i många andra länder.

I den nyliberala världsbilden finns en idyllisk föreställning om maktförhållandena i samhället och i arbetslivet. Löntagaren och arbetsgivaren ses som jämbördiga. Men i realiteten har arbetsgivarna ett övertag och löntagarna befinner sig i ett underläge, särskilt om man står ensam mot sitt företag. Den kollektiva organiseringen och förhandlingsförmågan utjämnar denna maktobalans något. Det är därför ILO-konventionen som Sverige skrivit under talar om främjande av kollektiva förhandlingar. EU-rätten slår fast rätten att ingå kollektivavtal och rätten att i händelse av intressekonflikter tillgripa kollektiva åtgärder för att försvara sina intressen, ”inbegripet strejk”.

Vi behöver alltså inte någon ny Milton Friedman. Det räcker gott med Lars Jonung. Det är illa nog för ekonomin och samhället. Och förmodligen också för ekonomerna.